Vi leva en kort tid här på jorden, vi begå många dåliga handlingar och säga fula ord. Och därför skola vi alla fånga det lägliga ögonblicket, då vi äro tillsammans här för att säga varandra ett gott ord.
. . .
“Fäder, bedröven icke edra barn!” Ja, låt oss till en början själva uppfylla Kristi bud och först sedan begära detta av våra barn. Annars äro vi inte fäder utan fiender till våra barn, och de äro inte våra barn utan våra fiender, och vi ha själva gjort dem till våra fiender.
. . .
…Se er omkring på Guds gåvor: den klara himlen, den rena luften, det mjuka gräset, småfåglarna – hela naturen är skön och skuldfri, vi ensamma är gudlösa och dumma och förstår inte att livet är ett paradis. Men det behövs bara att vi vill förstå det, så kommer det genast till oss i all sin skönhet, och vi ska omfamna varandra och gråta av glädje …
. . .
Unge man, glöm icke bönen. Varje gång du ber uppriktigt, skall en ny känsla väckas hos dig och med den en ny tanke, som du icke förr vetat av och som skall ge dig nytt mod. Och du skall förstå att bön är uppfostran.
. . .
Kom ihåg ännu en sak: varje dag, så ofta du kan, skall du upprepa för dig själv: “Herre, förbarma dig över alla dem, som nu träda inför dig!” Ty varje timme och varje ögonblick lämna tusentals människor sitt liv på jorden, och deras själar komma inför Gud. Och hur många av dem ha icke skilts från världen ensamma, okända av alla, i sorg och bekymmer, utan att någon sörjt dem eller ens vetat av om de har levat eller ej. Då kan det alltså hända att från världens andra ända din bön stiger till Gud för en sådans frid, även om du inte känt honom och inte han dig. Hur trösterikt för hans själ i det ögonblick, då han full av fruktan står inför Gud, att känna att det finns någon som ber för honom också, att det finns kvar en mänsklig varelse på jorden, som också har honom kär. Och även Gud skall blicka nådigare på er båda, ty om du känner medlidande med den döde, hur mycket mer skall då icke Han göra det, som är oändligt mycket barmhärtigare och kärleksrikare än du! Och Han skall förlåta honom för din skull.
. . .
Inför mången tanke skall du stå villrådig, särskilt när du ser människornas synd, och du skall fråga dig: “Skall jag använda våld eller ödmjuk kärlek?” Tänk då alltid: jag skall använda ödmjuk kärlek. Beslut detta en gång för alla och du skall betvinga hela världen. Den ödmjuka kärleken är en fruktansvärd makt, det är den starkaste av alla och dess like finnes icke.
. . .
Varje dag, varje timme, varje ögonblick bör du ge akt på dig själv, att ditt ansikte är skönt. Nyss gick du till exempel förbi ett litet barn i vredesmod, med onda ord på läpparna och harm i hjärtat. Du lade kanske inte märke till barnet, men barnet såg·dig, och dina fula, vanställda drag inpräglade sig i dess värnlösa lilla hjärta. Du visste inte ens om det och ändå sådde du kanske ett ont frö i barnets själ, och det skall sedan växa upp – allt detta därför att du inte tog dig i akt inför barnet, därför att du inte uppammat en omtänksam och aktiv kärlek inom dig. Bröder, kärleken är en stor läromästare, men man måste förstå att förvärva den och detta är inte lätt. Man måste köpa den dyrt, genom långvarigt arbete och först efter lång tid, ty man bör icke älska blott för ett flyktigt ögonblick utan för alltid. Ty tillfälligt kan vem som helst, även förbrytaren, känna kärlek.