I Sitt Evangelium säger vår Herre och Gud: När det är dags för ett barn att födas finns det endast smärta; men när det är fött, återstår endast glädje, för ett nytt liv har trätt in i världen… Och när barnet väl är fött, undrar de som står runt omkring: hur kommer detta barns öde att se ut? Ett barns födelse är bara den första dagen i dennes liv: hur kommer resten av den långa raden av dagar som utgör dennes liv att se ut? Och hur kommer den sista dagen, som sammanfattar vad denna människas liv har varit, att se ut?
Idag firar vi Jungfru Marias födelse, och våra tankar är riktade till Henne. Hon föddes, återigen, som Evangeliet säger, inte av kroppslig vilja eller en mans vilja, utan av Guds vilja. Hon föddes som den sista, slutgiltiga länken i en lång kedja av människor, män och kvinnor, som har kämpat genom hela mänsklighetens historia: de kämpade för renhet, tro, fullkomlighet, och för integritet, de kämpade för att Gud skulle vara det främsta i deras liv och för att de skulle dyrka Honom i sanning och tjäna Honom i trofasthet. Bland denna långa rad av människor fanns det syndare, i vars liv det kanske bara fanns en enda egenskap som gottgjorde deras existens; och det fanns helgon, i vars liv knappt någon brist kunde hittas. Men de var alla tvungna att kämpa, och de alla hade ett gemensamt drag: de kämpade i Guds namn – mot sig själva, inte mot andra – för att Gud skulle triumfera. Och gradvis, från århundrade till århundrade, förberedde de vägen för Arvtagerskan av sitt slag, Som skulle födas, liksom varje barn, bland en rad av gott och ont, synd och helighet, men som skulle vara ett sådant barn som väljer det goda från början och lever i renhet och fullständig trohet gentemot sin mänskliga storhet…
Idag föddes Guds Moder; idag börjar övervinnandet av den separation som funnits mellan Gud och människan sedan syndafallet; idag föds Hon, som skall vara Bron mellan Himmel och jord; Hon, som skall vara Inkarnationens Dörr, den dörr som öppnar sig mot Himlen. Låt oss fröjdas idag, för frälsningens början har kommit; låt oss tänka på Henne med tillgivenhet, låt oss förundras över Henne och be Henne att lära oss – kanske inte att bli som Hon, eftersom de flesta av oss inte ens kan hoppas på det, men att älska Henne med vördnad, att förhärliga Henne på ett sådant sätt att vi blir värdiga att tillhöra samma slag som Henne: det mänskliga slaget som Gud föddes ur, eftersom Hon har visat en sådan fulländad trofasthet. Amen.
Metropolit Anthony Bloom (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
(21 september 1981)