I Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.
Älskade bröder och systrar, jag önskar er en glad högtid, denna underbara och ljuvliga högtid till Guds Ära, då Gud uppenbarade sig i det ljuset som Gud verkligen vistas i, dit Han även kallar oss. Det är en underbar händelse som kräver obeskrivligt mäktiga ord, likt ord av den helige Paulus som vi hörde idag, likt ord av Johannes Teologen, Gregorios Teologen och Johannes Chrysostomos.
Jag ska avstå från att beskriva denna dag eftersom jag inte kan sådana ord, älskade bröder och systrar; men jag ska dock lyfta upp några viktiga saker från denna händelse.
En av dem är att i den stund då Herren förklarades, medan Moses och Elias stod till höger och vänster om Honom i det obeskrivliga ljuset, såg de närvarande apostlarna, dessa som för länge sedan lämnat jorden som levande.
Det andra viktiga som skedde är att tid och rum slutade ha någon betydelse och att allt samtidigt blev till ett ögonblick och en evighet.
Ännu en viktig sak som jag skulle vilja understryka från dagens Evangelium är det som apostel Petrus säger att “det är bra att vi är med”, att det är obeskrivligt ljuvligt att vistas där, för att sen fortsätta prata i en mer mänsklig ton genom att uppmana dem att där bygga tre hyddor, en för Kristus, en för Moses och en för Elias. Petrus ville göra tre hus, tre tält, tre stugor. Varför? Därför att han inte ville att denna stund av ljuvligt ljus och evighet, som vi har att tacka Guds nåd för, någon gång skulle försvinna. Petrus ville i evigheters evigheter stanna kvar och bo där.
Det är det vi hoppas på. Det är detta eviga ljus och denna eviga ljuvlighet som vi aldrig vill lämna. Vi lever i en värld där vi ofta är utsatta för obehag. Ibland är någon plats obehaglig, ibland är vissa människor obehagliga, ibland är vi obehagliga för oss själva och ofta vill vi något annat eller vara någon annanstans – likt det som i folkmun uttrycks som att man vill “krypa ur skinnet”. Men det kan vi inte. Vi måste stå ut med det som är obehagligt. Vad är då bra att göra i detta liv av obehag? Det enda som återstår är hoppet att bli upplyfta till detta ljusets, ljuvlighetens, behaglighetens berg, berget som är Guds eviga och obeskrivliga barmhärtighet och kärlek.
Då har ni hört vad dagens högtid bringar till oss, vad Gud uppenbarar för oss, och vad Gud har uppenbarat för sina apostlar, hur Han har förberett dem för händelser som skall komma, för att de ska kunna härda ut och förstå att Han som bär Guds ära och ljus i sig är redo att för vår skull bli korsfäst och att det är Han som ska uppstå från graven, och som även ska uppväcka oss och leda oss alla till Guds berg.
Varför är vi nu samlade här, älskade bröder och systrar? Därför att den här platsen borde lära oss att bygga en hydda, en stuga eller ett tält i vårt hjärta för Kristus, Moses och Elias, för att vi i vårt hjärta ska bygga en stuga för evigheten. Och det kan vi om vi blickar mot Guds ljus, om vi blickar mot Guds ansikte, om vi önskar att Han kommer till oss, att Han ska vara med oss. Idag, älskade bröder och systrar ska vi inte önska och tänka något annat än att bli rörda av en ljusstråle från Tabor. Då ska varje obehag förvandlas till välbehag, allt som inte är bra ska försvinna från oss, och bara det ska stanna kvar som ska sporra oss att säga likt Petrus: “Det är bra att vi är med!” Må Gud låta det ske i våra hjärtan, våra själar, våra liv. Amen
Biskop Grigorije (Serbisk-Ortodoxa Kyrkan)