PREDIKAN

Många — men långt ifrån alla — av våra onda tankar och begär uppstår direkt genom de onda andarna. Även om satan verkligen står vid ondskans ursprung, så har människan sedan Adams och Evas fall utvecklat också egna syndiga vanor och böjelser. Continue reading “Vårt ansvar”

Om vi inte älskar någon, måste vi veta att orsaken finns i oss själva. Hade vi ett älskande hjärta, skulle vi älska alla — vi skulle inte kunna annat än att älska. Continue reading “Våra bindningar – ett bittert arv från urföräldrarna”

Det levde en gång en asket. Han tillbringade sitt liv i yttersta fattigdom, i hunger och kyla. Han var omgiven av människor, men ingen visade honom någon omtanke. En dag kom en man som kände till hans bördor fram till honom, och när han hörde en tacksägelsebön för Guds välgärningar från asketens läppar, frågade han: “Hur kan du ljuga inför Guds ansikte? Hur kan du tacka Honom för gåvor som Han inte har gett dig?” Asketen tittade på honom och svarade: “Du har fel syn på livet; du ser det som att jag inte har några vänner, ingen värme och ingen mat – som om jag inte har någonting. Men jag ser saker annorlunda: Herren skådade in i min själ och såg att jag inte skulle växa till det mått som Han har kallat mig till, om jag inte fick hungra, frysa och vara ensam. Och Han gav mig i överflöd både övergivenhet av människor och berövandet av allt det som människor söker: du ser ett berövande i detta, men jag ser Hans gåvor till mig…” Continue reading “Tacksamhet i bedrövelsen”

Man ska inte tro att kristendomen, genom sin kallelse till himlen, berövar människor jorden, dess glädjeämnen, dess välsignelser. Inget liknande. Den uppmanar till en kamp mot passioner: illvilja, avund, girighet, oärlighet och så vidare. Men är det inte uppenbart att alla mänskliga oordningar kommer just från våra passioner och framför allt ur vår egoism och vår stolthet? Kristendomen uppmanar inte bara människan att kämpa mot dem, utan erbjuder också effektiva medel för att bota dem. Den erbjuder det mest hälsosamma sätt att leva – ett liv enligt Evangeliet, genom vilket människor verkligen finner lycka.  Continue reading “Vad uppmanar kristendomen till?”

Det handlar inte bara om att undvika dömande formuleringar i ord. Det som är långt viktigare är att vårt hjärta mjuknar och upphör att döma vår nästa.

Den heliga igumenen Arsenija (Sebrjakova) skrev att vi inte ska kalla det svarta för vitt, men när vi ser en människa som syndar, ska vi avslöja synden — och samtidigt förbarma oss över människan och be för henne. Continue reading “Att fördöma synden men visa barmhärtighet mot människan”

Föreställ er att en god människa kommer fram till Himmelrikets portar. Där möts han av änglar som säger till honom att för att träda in måste han lägga fram de goda gärningar han gjort, vilka tillsammans ska uppgå till hundra poäng. Continue reading “Hur behagar man Gud?”

Enligt Apostlagärningarna bestod vigningsriten för diakonissor bara av handpåläggningen och en bön. Hon böjde varken på ena eller båda knän utan bara huvudet. Handpåläggning av diakonissan var hirothesia och inte hirothonia.

“När jag Bartolomei bestämmer att en kan vara diakonissa ska biskopen lägga handen på henne i närvaro av präster, diakoner och diakonissor och säga: ”Evige Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, mannens och kvinnans Skapare, som fyllde Miriam, Debora, Hanna och Hulda med din Ande, som inte ansåg det ovärdigt för din Son, den Enfödde, att födas av en kvinna, som i vittnenas tält och i templet utsåg kvinnor att vakta dina heliga dörrar, se nu på din tjänarinna som står inför dig och som har föreslagits för diakonatet. Ge henne din Helige Ande och rena henne från all orenhet i kött och i ande så att hon må visa sig själv värdig för det uppdrag som har anförtrotts henne, för din ära och för att prisa din Kristus, genom vilken dig tillhör alla ära och tillbedjan, genom den Helige Ande, i alla evigheters evigheter. Amen.” Continue reading “Diakonissor i den ortodoxa kyrkan. Del 2 – Diakonissornas vigning.”

Helige Lukas av Krim, även känd som den berömde läkaren Valentin Vojno-Jasenetskij, skrev en självbiografi med titeln “Jag blev kär i lidandet”, som jag har läst flera gånger. Jag kan säga att hans uppenbarelser om sitt privatliv slog mig lika mycket som själva titeln på självbiografin. Tänk, vilken märklig och vacker titel det är – “Jag blev kär i lidandet”.

Hur kan man älska lidandet när man befinner sig i det, och den enda tanken är att det bör upphöra så snart som möjligt? Jag tror dock att hela djupet av den mänskliga kärleken uppenbaras i det.

René Descartes skrev: “Jag tänker, alltså finns jag.” Låt mig förstärka denna tanke: “Jag lider, alltså älskar jag.”

Om jag älskar, så lider jag; om jag tänker, men inte älskar, så existerar jag bara.

Ärkepräst Pavel Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)

Originallänk

Det är meningslöst att söka efter en världsomfattande rättvisa, eftersom hela mänsklighetens historia utan undantag visar att det är ondskan som råder i världen, medan godheten alltid visar sig vara den enskilda människans bedrift. I den meningen tycks det mig som att optimismen endast kan vara personlig, aldrig allmän. Det vill säga: om jag gör gott så kommer allt gå mig väl; det innebär inte att andra också kommer att göra gott bara för det.  Continue reading “Den sanna styrkan i svaghet”

Första kyrkan förstod vikten av välgörenheten. Välgörenheten, redan befintlig i den judiska traditionen, var i första hand inriktad mot de mest utsatta, änkor och föräldralösa. Kyrkan fortsatte att hjälpa både äldre och yngre änkor. Yngre hade större chanser till ett andra äktenskap vilket kunde säkra deras försörjning, men kyrkan ansåg att fattigdomen inte var tillräcklig anledning till att ingå andra äktenskap mot sin vilja. Å andra sidan hade äldre änkor i sextio års ålder begränsade möjligheter till omgifte. Desto mera hade kyrkan anledning att hjälpa dem med tanke på att kyrkan mer uppskattade celibat än giftermål. Dessutom fanns det gammaltestamentliga vittnesbörd bevarade om äldre änkor som levde vid templet och nytestamentliga om unga änkan Hanna profetissan, som aldrig lämnade templet, alltid fastande och bedjande.  Continue reading “Diakonissor i den ortodoxa kyrkan. Del 1 – Kyrkans änkor”

Den kristna tron på världens skapelse av Gud utesluter inte frågan om världens ursprungliga karaktär – om den är skapad (allt existerande är resultatet av Guds skapande handling) eller utvecklad (världen utvecklades av den ursprungliga materia som Gud skapat och givit sina lagar).

Den Heliga Skrift talar om en ”sexdagars skapelse”, det vill säga om världens uppkomst och tillblivelse i sex successiva steg från det lägsta till det högsta – människan. Vittnar detta om en evolutionär utveckling av världen? I sig är uppgiften om sex skapelsedagar inte ett tillräckligt bevis för en evolutionär process, även om många västerländska teologer hävdar detta. Ty dessa sex ”dagar” kan förstås både som tidsmässiga perioder och som tidlösa akter av successiv skapelse där Gud för nya former av existens till liv. Continue reading “Gud – skapelsens ursprung”

Häromdagen kom en fyrtioårig kvinna till mig med en fråga: “Fader, ge mig råd. Jag har försökt att gifta mig i fjorton år nu, men jag har inte lyckats. Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta försöka eller ska jag ge upp?” Och då frågade jag henne: “Vilken typ av kvinnor tror du män gillar?” För det är viktigt. Mannen är som en jägare: hans blick är skarp. Han hittar kvinnan han skulle vilja dela sitt liv med utifrån vissa kännetecken. Kvinnan tänkte efter och började prata om vad hon tyckte var nödvändigt och rätt att göra: att läsa akathister, gå i kyrkan, och göra goda gärningar. Allt detta är väldigt fint, men poängen ligger i något annat. Continue reading “Hur man som kvinna hittar sin andra hälft”

Ordet missmod har två betydelser. En av dem är allmänmänsklig och handlar om när man har dåligt humör.

När man är på dåligt humör, råder de heliga fäderna att man bör minnas döden – och då finner man ro. Eftersom minnet av döden verkligen sätter allt på sin rätta plats. Med det avses självklart inte bara minnet av den kroppsliga döden, det vill säga fåfängligheten i våra vardagliga sorger och glädjeämnen, utan framför allt avses minnet av det eviga livet.  Continue reading “Missmodets två betydelser”

När man säger till oss: ”Kristus har räddat oss från det eviga straffet och skänkt oss den eviga saligheten i Himmelriket; låt oss sluta hoppas på oss själva, ta emot allt från Gud med ödmjukhet, och Gud själv skall leda våra vägar” – så tror vi inte på detta, eftersom det verkar alltför enkelt. Med hänvisning till de heligas bedrifter förblir vi i andlig förtvivlan. Men när man säger till oss: ”Lämna allt, ta på dig korsets strävan och följ Kristus”, svarar vi att vi inte orkar, och vi fortsätter att inte göra någonting och förtvivla. Continue reading “Fräls dig den som vill”

Nyligen fick jag ett brev från en medelålders man, han klagar över svårigheterna med att hitta en potentiell hustru samt ber mig att få ägna särskild, och främst aktiv, uppmärksamhet åt sådana situationer. Han ber för hjälp till människor i hans situation. Här är några utdrag ur hans brev: Continue reading “Hur kan man hitta sin andra hälft”