Det som bekräftar Kristi uppståndelse, vilket för övrigt fullständigt motsvarar de vetenskapliga och historiska principerna för forskning av antika litterära verk, är först och främst ett stort antal vittnesbörd från direkta ögonvittnen till den Uppståndnes uppenbarelse. Vi finner dem i Nya testamentets böcker: De myrhabärande kvinnorna, som kom först till Kristi grav tidigt på morgonen, Hans lärjungar, för vilka Han visade sig många gånger i olika situationer. Alla dessa berättelser, som ofta skiljer sig åt när det gäller beskrivningen av detaljerna kring den uppståndne Kristi uppenbarelse, talar med fullständig övertygelse om själva uppståndelsens faktum. Detta bekräftar äktheten i deras vittnesbörd på ett särskilt övertygande sätt. I annat fall, skulle man behövt ta bort beskrivningar som inte stämmer med varandra. Så är det inte i det här fallet. Alla de äldsta manuskripten av Nya testamentets skrifter överför dessa texter utan minsta antydan till försök att undanröja uppenbara avvikelser.
Själva sätten att beskriva Uppståndelsen i Evangeliet – enkla, osofistikerade, utan minsta önskan att skapa någon effekt förmedlar samtidigt den verkliga atmosfären av upplevelsen av denna händelse, från fullständig misstro till förundran-vittnar om äktheten i dessa berättelser.
Anmärkningsvärd är också den självförsakelse med vilken direkta vittnen och deras otaliga anhängare predikar om det otroliga faktum att den Uppståndne uppenbarade sig.
De trodde inte bara på detta och förkunnade dess sanning, utan gick med otroligt mod till tortyr och död för denna bekännelse. Kända icke-kristna romerska historiker från den tiden såsom Tacitus, Suetonius, Plinius den yngre eller den judiske historikern Josefus skriver om de kristnas orubbliga tro på Kristi uppståndelse.
Inför dessa vittnesbörd är det sorgligt att försöka göra kopplingar mellan Kristi uppståndelse och de fantastiska myterna om gudarna i förkristna religioner som dog och uppstod varje år.
Aposteln Paulus sade vackert om betydelsen av uppståndelsens faktum för den kristna tron: Men om Kristus icke har uppstått, då är ju vår predikan fåfäng, då är ock eder tro fåfäng. Om vi i detta liv hava i Kristus haft vårt hopp, och därav intet bliver, då äro vi de mest ömkansvärda av alla människor. (1 Kor. 15:14, 19).
Aleksej Osipov – Teologie doktor, Professor Emeritus vid Moskvas Teologiska Akademi