Det är meningslöst att söka efter en världsomfattande rättvisa, eftersom hela mänsklighetens historia utan undantag visar att det är ondskan som råder i världen, medan godheten alltid visar sig vara den enskilda människans bedrift. I den meningen tycks det mig som att optimismen endast kan vara personlig, aldrig allmän. Det vill säga: om jag gör gott så kommer allt gå mig väl; det innebär inte att andra också kommer att göra gott bara för det.
I Nya testamentet står det klart: ”Vi veta att vi äro av Gud, och att hela världen är i den ondes våld”. Vilka räknas då bland dem som ”äro av Gud”? Det är den människa som otvetydigt har valt helighetens väg, det vill säga att avskilja sig från det onda. Givetvis kan ingen av oss undvika att fela, men livet självt visar om en människa verkligen har valt vägen till Gud, eller om det bara är en from fasad.
Världen rasar och drunknar i fåfänglighet som närs av penningbegär, maktsträvan och en önskan att stå ett huvud högre än andra. Den kristne däremot är ”icke av denna världen” och bemöter den med välgörenhet, saktmod och ödmjukhet. Den kristne kan till och med anses vara svag för detta, men just däri döljer sig den sanna styrkan, den verkliga personliga utvecklingen och rörelsen uppåt.
Aposteln Paulus skriver: “…Med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra, under ära och smälek, under ont rykte och gott rykte, såsom villolärare, då vi dock äro sannfärdiga, såsom okända, fastän vi äro väl kända, såsom döende, men se, vi leva, såsom tuktade, men likväl icke till döds, såsom bedrövade, men dock alltid glada, såsom fattiga, medan vi dock göra många rika, såsom utblottade på allt, men likväl ägande allt.”
Ärkepräst Pavel Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)