Humanism är en början för satanism. Till en början, den syndiga, icke förnyade i Kristus människan förklarar sig själv till att vara skapelsens krona. För denna ”fullkomliga”, ”skapelsens krona” faller det sig naturligt att vara domare och att fördöma och i synnerlighet kyrkan. När prästerna oundkomligt blir fördömda då blir följaktligen också Gud för humanisten bara en ”prästers saga”.
Om det första steget är att resa sin tron vid sidan av Guds det vill säga, tillskriva den fallna människan ett gudomligt-mänskligt, kristuslikt-värde blir det nästa att fördriva Gud från himlen. (Naturligtvis i humanisternas föreställningsvärld eftersom ingenting i verkligheten förändras).
När humanismen då segrar börjar människan dyrka sitt fallna jag och gör sig själv till en avgud.
Men bakom denna avgud, såsom bakom varje avgud, döljer sig satan.
Nästa steg i dansen blir (och den har redan påbörjats) en direkt dyrkan av satan.
Humanismen upphöjer människan till himmelen, för att satanismen ska ta sitt grepp och fördriva henne ned till avgrundens djup.
Ärkepräst Konstantin Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)