En väldigt känd och till synes mycket begriplig liknelse [om Såningsmannen]. Genom att minnas den bör vi enkelt kunna lösa svårigheterna kring hur vi förstår vår frälsning. För att ett frö ska växa, krävs jord. Jorden bör helst vara bördig. Vad händer när ett frö faller i jorden? Jorden delar med sig, och allt som är gott och bra i den ger den till fröet. På så sätt visar det sig: för att fröet ska växa, för att det ska bära frukt och för att vårt hjärtas jord ska vara värdigt beröm, måste vi lära oss att ge. Ge Gud allt vi har.
Vi ger, när vi vänder vårt liv bort från uppfyllandet av vår egen vilja, våra önskemål och våra nycker, för att istället uppfylla Hans vilja. Detta ber vi om i bönen “Fader vår”, där vi säger: “Fader, ske Din vilja, och hjälp mig att uppfylla Din vilja”.
Kristendomen är en livsstil där människan är en tjänare, som tjänar Gud och andra människor. Och om han ger allt till denna tjänst, ger allt till Gud och andra människor, då bär hans hjärtas jord frukt.
När vi vill förverkliga tjänsteidealet åtminstone en liten bit, för att uppfylla Guds vilja, inser vi hur svårt det är att göra detta. Och när vi stöter på denna svårighet och känner att vi inte kan ge oss själva till Gud och andra människor, då ser vi att i detta ligger syndens väsen, det är detta som vi är förgiftade av.
Var och en måste hitta denna tjänst både i Kyrkan och i denna svåra epok, för att åtminstone börja dela med sig av något: tid och pengar, talang, röst och konst. Åtminstone något som man kan dela med andra. Att åtminstone på något sätt fylla sitt liv med att tjäna andra människor, Kristi Kyrka och Gud. Och då kommer vårt hjärta som gradvis återvänder till sin sanna “jordnära natur”, bli kapabel till att bära frukt, och en dag kommer den att göra det. Och då kommer Gud att berömma oss.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)