Kan det i en människas liv hända något som får honom att överge Gud utan att kunna komma tillbaka? Vilken synd, förseelse eller livsföring leder till det? Prästen Dimitry Smirnov och teologen tillika professor vid Moskvas teologiska akademi, Aleksej Osipov svarar på denna fråga.
Dimitry Smirnov, ärkepräst:
Herren styr egentligen över allt i våra liv. I sitt högmod kan människan tro att han själv har kontroll över sitt liv, att han kan styra över arméer, sätta igång nya modetrender eller påverka ekonomiska marknader.
Men så en vacker dag brister det ett blodkärl i hans huvud, och människan blir så sjuk och klen att han inte ens kan styra över sina egna lemmar. Han ligger och dräglar och kan inte påverka ens det. Men andra ord kan människans storhet när som helst brista och förvandlas till intet. I likhet med en såpbubbla.
Vissa gånger kan inte vi förstå varför Gud straffat någon på ett visst sätt. Ibland är det tydligt och uppenbart men ibland inte. Varje Guds straff innebär dock en varning för människan. Frågan är då bara om människan tar till sig varningen eller inte.
Och när det gäller de fall då någon mister förståndet är det inte ens fråga om tillrättavisning utan fråga om straff, och det inträffar för att väcka människorna i den straffades omgivning.
En gång bestämde sig en bekant till mig att åka och besöka sin hemby. I byn fanns det en gammal övergiven kyrka, förfallen, plundrad och ödelagd.
Onykter som han var tog mannen ner korset från staketet runt kyrkan och begav sig mot byn, viftande med korset och svärande å det grövsta. Så berättade i alla fall de som såg mannen. Han gick runt hela byn tills han fick syn på någon… Grannarna hävdade att han fick se Guds Moder. Från det ögonblicket tappade han förståndet.
Vi bodde på samma våning, och allt det här fick jag i efterhand veta av hans fru. Hon stannade kvar hos honom och tog hand om honom ända fram till hans död. Och där låg han, orörlig, dräglande, stum och oförmögen att förstå mänskligt tal.
Herren gjorde det alltså för att väcka och uppbygga alla de som fått höra denna historia… Inte minst mannens egen hustru blev djupt påverkad av det som inträffat.
När jag var ung var de flesta av våra kyrkor förstörda. Varje gång jag råkade befinna mig vid den ena eller den andra kyrkan brukade jag fråga de lokala invånarna om kyrkans historia. Och varje gång fick jag ofriviliigt veta om vad som hände de människor som stängde kyrkan, plundrade den eller sprängde den i luften.
Generellt är det faktiskt mycket betecknande vad som hänt alla dem som förstörde kyrkorna, ja och till och med vad som hänt deras barn.
Aleksej Osipov, teolog, professor emeritus vid Moskvas teologiska akademi:
En människas andliga utveckling står i proportion till hans ödmjukhet. Inte i proportion till hans bildning, begåvning eller hans status i samhället.
Vad gör en människa till en dåre? Övertygelsen om att han är mycket intelligent.
Våra tankar om oss själva präglar våra själar, allt vi skapar och hela vårt beteende, ja, hela vårt liv. Men det är ingen som ser det utom en själv och Gud. Och det är helt avgörande för den riktning ens liv tar.
Herren själv pekar mot just det som livets viktigaste måttstock. De ödmjuka skänker Han nåd, de högmodiga lämnar Han utan.
Det måste man komma ihåg, inte minst när ödet vill höja oss högre än andra människor.
Men alla dessa yttre övertag betyder egentligen ingenting. De är en uppblåst såppbubbla!
Denna måttstock, ödmjukhet, bör man däremot skydda som sin ögonsten. Och fåfängan bör man fly från som från en giftorm, för den kan fördärva människan inifrån.
Egentligen är fåfängan och högmod en del av vår fallna natur. Och kämpar vi inte emot – för i slutändan får var och en tydligt se sin egenkärlek och sin fåfänga – förvandlas vi till… ja, det vill jag inte ens säga vad.
Den helige Isak Syriern skriver att ingen sorg eller smärta inträffar av en slump, allt sker i enlighet med Guds försyn.
Den helige Johannes Chrysostomos säger att Gud skapade inte bara goda ting utan också avgrund av eld. Det låter märkligt för vi finner inget sådant påstående i den heliga skriften. Av allt att döma använder den helige Johannes Chrysostomos avgrund av eld i överförd bemärkelse – inte som en plats utan som en själens tillstånd då själen står under påverkan av sina lidelser (som ju betyder lidande).
Därför är det omöjligt för en sådan själ att befinna sig nära Gud. För det skulle kännas som att befinna sig i ett dubbelt helvete. Därför och så länge som lidelserna inte övervunnits är det allra bästa att fjärma sig Gud.