Det handlar inte bara om att undvika dömande formuleringar i ord. Det som är långt viktigare är att vårt hjärta mjuknar och upphör att döma vår nästa.
Den heliga igumenen Arsenija (Sebrjakova) skrev att vi inte ska kalla det svarta för vitt, men när vi ser en människa som syndar, ska vi avslöja synden — och samtidigt förbarma oss över människan och be för henne.
Just här ligger vår olycka: i hjärtats hemlighet gläder vi oss ofta åt vår nästas fall. Uppriktig sorg känner vi som regel bara över dem som står oss mycket nära. För att det inte ska låta som en överdrift kan man lägga märke till med vilket nöje vi berättar för våra bekanta om andra bekantas synder — så länge dessa inte är våra egna nära anhöriga.
Då uppstår frågan: ”Hur kan man fördöma synden men inte människan?” Synden är redan fördömd av Gud. Otukt, mord, stöld och liknande synder fördärvar människans själ, och när vi erkänner detta instämmer vi bara i Kyrkans lära. Men i människan — även i den som uppenbart syndar — måste vi se Guds egen avbild, om än besudlad och skymd av synden. Det finns ju en skillnad mellan en gammal undergörande ikon och den mörknade fernissa som råkat täcka just denna ikon.
Ärkepräst Konstantin Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)