En av de högsta konsterna i livet är den kristna pedagogikens konst – konsten att förmedla en levande relation med Gud. När ett barn växer i moderns livmoder är det oupplösligt förenat med henne genom navelsträngen, genom vilken barnet får näring och genom denna näring utvecklas. Efter födelsen klipper läkaren av navelsträngen, men den andliga förbindelsen mellan föräldrar och barn bryts aldrig.
Det mest avskyvärda inför Gud är hyckleri och dubbla måttstockar. Herren är villig att tala med och äta tillsammans med tullindrivare och skökor, men Han tillrättavisar fariséerna mycket hårt, obevekligt och utan partiskhet. Eftersom barns intuition är mer utvecklad än vuxnas känner de genast vårt hyckleri när vi kräver av dem sådant som vi själva inte gör. Därför är den första regeln i uppfostran att rätta till sitt eget liv.
Vi, mina kära nutida föräldrar, är på ett sätt olyckliga. Vi sög inte in kyrkligheten med modersmjölken, utan kom för det mesta till Kyrkan som vuxna i medveten ålder. Vi vet inte riktigt hur man fastar på rätt sätt, hur man på ett naturligt sätt lär sig att be, hur man odlar kärlek till gudstjänsten, eller hur man förbereder barnen för bikt. När vi blivit kristna i vuxenlivet försöker vi föra våra barn till Kyrkan på våra egna, vuxna vägar. Resultatet blir naturligtvis ofta negativt: barnet gör motstånd, eftersom han eller hon ännu inte är gammal nog att bära vissa kläder eller äta den mat som de vuxna erbjuder.
Dessutom känner vi till det kristna livet mest teoretiskt, eftersom få av oss i praktiken har övervunnit frosseri eller missmod inför bönen. Vem av oss försöker i en svår situation allra först, allvarligt och av hela sitt hjärta, vända sig till Gud och kalla Honom till Hjälpare? Kanske gör vi det, men då påtvingat och konstlat, som en övning. Det är ännu inte vårt hjärtas spontana impuls.
Vi förstår alltså hur det borde vara, vi läser Evangeliet, vi läser de heliga fäderna och vi börjar kräva detsamma av våra barn – och vi är nöjda när barnet har lärt sig ett visst handlingsmönster som, så föreställer vi oss, ska leda honom eller henne till kyrklighet. Men denna yttre, korrekta form av barnets beteende måste ändå fyllas med innehåll – den Helige Andes nåd. Annars kommer den tomma formen förr eller senare att spricka under livets tyngd. Varje eld kan bara tändas av eld. Och tron, liksom elden, överförs endast från ett brinnande hjärta.
Det är både dåraktigt och fegt att lägga över ansvaret för sina barn på någon annan: på barnskötare, på förskolepersonal, på lärare eller på präster. Man måste förstå och acceptera det personliga ansvaret inför Gud, familjen och alla människor. Detta är ett arbete och en bedrift, jämförbart med byggandet av ett heligt tempel. Att bygga ett tempel i barnets själ – inte en koja, inte ett horhus eller ett statligt barnhem – är det största arbetet, som är direkt förbundet med byggandet av den egna själen.
Barn uppfostras med tårar – tårar vända till Gud. I Evangeliet finns det flera episoder där föräldrars böner för sina barns frälsning nådde Gud, och Herren svarade på dem. Därför bör man alltid prata mer med Gud om barnen än med barnen om Gud. Mors och särskilt fars tårar kommer aldrig att gå förlorade.
Barn uppfostras med tårar – tårar som riktas till Gud. I Evangeliet finns flera skildringar där föräldrars böner för sina barns frälsning nådde Gud, och Herren svarade på dem. Därför måste vi alltid tala mer med Gud om barnen än med barnen om Gud. Mors och särskilt fars tårar kommer aldrig att gå förlorade.
Ärkepräst Jevgenij Popitjenko (Ryska Ortodoxa Kyrkan)