Låt oss vara uppriktiga: när en människa behöver handla mat går han till affären, även om där står en elak försäljare och butiksinnehavaren kör ”Lexus”.
Därför går de troende trots detta i kyrkan. De vet allt, förstår allt – men är motiverade att gå i kyrkan. Och motivationen är starkare än en och annan kyrklig gummas ogillande och några prästers överflöd.
Låt oss heller inte analysera ateister och företrädare för andra religioner. Här är allt uppenbart – ”de har helt enkelt en annan syn på livet”. Låt oss i stället tala om dem, som tror på Gud och bär kors runt halsen. Till kyrkan kommer de dock enbart för att fira Påsk och Jul – Kristi födelse. Under resterande tid av året begränsar de sig till ”Gud finns i min själ”.
Lättja
Människan vill inte ändra på sitt liv.
Strävan efter komfort
”En fågel i handen är bättre än tio i skogen.” Det är bättre att låta allt förbli som det är. Varför lämna sin komfortabla zon?
Självaktning
– vilket är anledningen till, att jag tog itu med denna artikel. Jag tror, att varje människa genomsyras av känslor av värdighet och självrespekt. Människan är så van vid dessa känslor, att ingen vill erkänna att han i själva verket är en syndare och nedsmutsad av synd.
Föreställ er följande scen. Människor bor i ett samhälle, där en dricker, en annan röker, en tredje svär, en fjärde är otrogen. Jämfört med dessa människor känner han sig helig, eller åtminstone som en vanlig människa. Och då han begår en synd, intalar han sig själv:
Det är inte jag som är sådan – det är livet som är sådant, och jag är inte utan synd.
Och han fortsätter att leva sitt liv på samma sätt.
Tills han en dag tittar in i det kyrkliga livet – det räcker med att slå upp Evangeliet och Helgonens leverne för att människan plötsligt ska stå ansikte mot ansikte med Renheten och Ljuset. Hela livet börjar framstå som en enda synd och ett enda fel.
Låt oss erkänna – efter att ha kommit i beröring med helighet, kan människan känna sig nedsmutsad av synd. Detta framkallar ett väldigt obehag och skam för begångna synder. Och i detta läge ställs människan inför ett val.
Två vägar
Människan står nu inför ett svårt val – att stanna kvar i sin matris, där allt är mer eller mindre som det ska. Där han kan respektera sig själv, där han är inte sämre än andra. Där han inte behöver lämna sin komfortabla zon, och allt går sin gilla gång.
Eller så måste han erkänna, att han är helt nedsmutsad av synd och sjuk. Och i behov av ett bad och den Allsmäktige Läkaren, som botar honom. Men för detta krävs tvagning och genomgång av behandling, påbörjande av diet och intagande av medicin.
Om människan väljer att inte ändra sig och väljer att inte förändra sitt liv, söker han förstärka sin ståndpunkt. En sådan människa intalar sig själv:
Det är bättre, att jag är en ärlig syndare än en hycklare, av vilka det finns en uppsjö i kyrkan. De talar om vikten av att inte eftersträva materiella ägodelar, men själva kör de ”Mercor”. Med pengar från mormor och farmor bygger de herrgårdar till sig själva.
Och en sådan människa går det inte att övertyga om någonting. Han har gjort sitt val. Han vill inte ta steget in i kyrkan och ändra sig. Han har det bra som det är. Han söker skäl för att vara kvar utanför kyrkan.
Sjukhuset
Av någon anledning tror folk att kyrkan är en samling rättfärdiga människor (eller hycklare, vilka låtsas vara rättfärdiga människor). Men i själva verket är kyrkan ett sjukhus, där även prästerna är insjuknade i synder, och patriarker, för att inte tala om de gummor, som står vid kandelabrarna med alla vaxljus. Och alla på detta sjukhus – personal och patienter – är i behov av Läkaren.
Präst Vladimir Panarin (Ryska Ortodoxa Kyrkan)