Om vi vill bli Guds söner genom nåden och börjar träda på omvändelsens väg, då måste vi förbereda oss för frestelser. Men frestelserna är inte några harmlösa övningar eller träningspass. Det är högst verkliga obehag och sorger, ibland knappt uthärdliga utbrott av lidelser. Det är sådant som är tungt. Men det som är lätt att hantera, det som övervinns utan möda och smärta, medför ingen andlig nytta.
Om vi vill rena oss, om vi vill förändras till det bättre, då måste vi förvänta oss slag just mot våra ömma och svaga punkter. Därför bör vi inte bli ledsna på folk som orsakar oss smärta, och än mindre på Gud.
Det händer ibland att en människa faller i någon frestelse och blir så upprörd i själen av detta att han till och med blir sjuk. I själva verket ska man inte tappa modet utan man ska omvända sig och ödmjuka sig inför Herren, samtidigt som man är medveten om sin egen svaghet. Man måste försöka se till att den andliga striden inte går över till känslornas sfär, till själsliga upplevelser, och inte leder oss till psykiska sjukdomar.
Det går inte att vara utan frestelser. Den som flyr från frestelser, flyr från sin frälsning. De heliga fäderna skriver att fruktlös är den bedrift som utförs utan kamp, utan smärta i hjärtat. Det finns till exempel folk som har lätt för fastan, som av naturen inte äter mycket, och inte heller dras till sötsaker. Men här finns ingen kamp, och därmed inga av kampens frukter. Det är till större andlig nytta när det är svårt att fasta, när en människa plågas och ångrar sig över att ha brutit den, lär känna sin svaghet och blir ödmjuk av det.
Ärkepräst Konstantin Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
https://t.me/konstantin_ostrovski/344