Det levde en gång en asket. Han tillbringade sitt liv i yttersta fattigdom, i hunger och kyla. Han var omgiven av människor, men ingen visade honom någon omtanke. En dag kom en man som kände till hans bördor fram till honom, och när han hörde en tacksägelsebön för Guds välgärningar från asketens läppar, frågade han: “Hur kan du ljuga inför Guds ansikte? Hur kan du tacka Honom för gåvor som Han inte har gett dig?” Asketen tittade på honom och svarade: “Du har fel syn på livet; du ser det som att jag inte har några vänner, ingen värme och ingen mat – som om jag inte har någonting. Men jag ser saker annorlunda: Herren skådade in i min själ och såg att jag inte skulle växa till det mått som Han har kallat mig till, om jag inte fick hungra, frysa och vara ensam. Och Han gav mig i överflöd både övergivenhet av människor och berövandet av allt det som människor söker: du ser ett berövande i detta, men jag ser Hans gåvor till mig…”
Dessa ord från asketen påminner oss om den djupa förståelsen som ligger i Guds kärlek och nåd. Allt i livet är en barmhärtighet, och allt kan bli till glädje om vi tar emot det som ges, och det som tas ifrån oss, med ett glatt hjärta. Vi tror ofta att glädje bara kan komma från det som är synligt och värderat av världen. Men den sanna och djupaste glädjen kommer från medvetandet om Guds omsorg, som uppenbarar sig även i det som vi till synes är berövade.
Metropolit Amvrosij (Ryska Ortodoxa Kyrkan)