Enligt Apostlagärningarna bestod vigningsriten för diakonissor bara av handpåläggningen och en bön. Hon böjde varken på ena eller båda knän utan bara huvudet. Handpåläggning av diakonissan var hirothesia och inte hirothonia.
“När jag Bartolomei bestämmer att en kan vara diakonissa ska biskopen lägga handen på henne i närvaro av präster, diakoner och diakonissor och säga: ”Evige Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, mannens och kvinnans Skapare, som fyllde Miriam, Debora, Hanna och Hulda med din Ande, som inte ansåg det ovärdigt för din Son, den Enfödde, att födas av en kvinna, som i vittnenas tält och i templet utsåg kvinnor att vakta dina heliga dörrar, se nu på din tjänarinna som står inför dig och som har föreslagits för diakonatet. Ge henne din Helige Ande och rena henne från all orenhet i kött och i ande så att hon må visa sig själv värdig för det uppdrag som har anförtrotts henne, för din ära och för att prisa din Kristus, genom vilken dig tillhör alla ära och tillbedjan, genom den Helige Ande, i alla evigheters evigheter. Amen.”
Efter “amin” lade episkopen en orarion runt diakonissans hals med båda ändar hängande över bröstet medan monastisk maforion fick vara framdragen. Efter att hon mottagit nattvarden gavs kalken till henne vilken diakonissan lämnade på Tronen. Det att diakonissor befann sig vid altaret var inget konstigt vid den tiden när alla kvinnor tog nattvarden vid altaret.
Svart maforion var en monastisk klädsel, inte liturgisk som infördes när monasticismen började utvecklas. Svart maforion fick monastiska jungfrur redan vid 25 års ålder och kunde redan då kallas för diakonissor fast de ännu inte var det. Maforionen täckte huvudet hängande över axlarna. Nunnorna kunde också få en vit maforion ovanpå den svarta när de blev vigda till diakonissor.
Rang “änkor” och äldre kvinnor som slutade samvaron med sina män från tidiga kyrkans period kunde också vigas till diakonissor. Monasticismen fanns inte än och de hade ingen maforion. De fick vit maforion vid vigningen som var obligatorisk. Välsignelse av “änkor” till att bli diakonissor kom till bruk när rang “änkor” etablerades men skedde inte genom hirothesia och bara i vissa områden.
Orarions användning måste ha redan varit i bruk hos kyrkans änkor som symbol av ihärdig bön men användes redan innan av lekmanna folk, både män och kvinnor. Så småningom blev det en liturgisk klädsel för diakonissor, subdiakoner och diakoner.
I imperator Vasilijs Menologi anges många nunnor ha ett särskilt huvudplagg som läggs direkt på huvudet, en del har det lindat på ena sidan runt halsen och på den andra sidan hängande. Hos en del är dock plagget större, som sjal och fortsätter nedåt formande vingar och smala trådar, ibland med mycket långa ändar, som hos en ärevördig nunna. Hos några är båda ändarna fästa under hakan, hos andra är båda ändarna hängande.
Vigning till diakonissor försvann från Konstantinopel och Antiokia i andra halvan av 1000-talet.
Vi kan dock hitta spår av diakonissornas vigning i Jerusalems handbok från år 1122 där det även beskrivs deltagande av diakonissor i gudstjänsten i Uppståndelsens kyrka i rollen av myrrabärare under Passionsveckan. Under Påskens morgonbön närvarade två diakonissor bärande två ljusstakar med tända ljus. Vid sidan av diakonissor beskrivs deltagande av vissa klerikala kvinnor som hade position och plikter lika diakonissornas; det var myrrabärande diakonissor. På Stora lördagen tvättade dessa myrrabärare oljelampor som stod släckta på den Heliga Graven och lade nya, rena inför liturgins början för att efteråt svänga med rökelsekar mot den Heliga Graven och smörja Den med myrra. Under Påskens morgonbön väntade de på patriarken som befann sig i Graven och när han gick ut, böjde de sig till marken och efter att han hälsade “Gläd er, Kristus är uppstånden” lovsjöng de svängande med rökelsekar. Under tiden man bar Evangeliet till den Heliga graven gick de bredvid diakonerna bärande läspulpiten och svängande med rökelsekar, stannade vid ingången till Graven och fortsatte svänga rökelsekar medan protodiakonen läste inne. Efter att denne gick ut, gick de in i Graven och smörjde Graven med myrra. Från det faktum att diakonissor föregick myrrabärande med ljus precis som ipodiakoner gick före diakoner, kan vi dra slutsatsen att myrrabärande var de äldre diakonissorna.
Enligt arkiepiskop Antonio av Novgorods resekrönika från 1100-talet fanns diakonissor också i Konstantinopels kyrka där de sjöng i kören.
Vi kan till och med hitta ritualen för diakonissans vigning beskriven i Alexandrias handbok från 1400-talet.
Spår av de dåvarande diakonissornas tjänst kan vi idag bland annat se i tjänande av prästens änkor inom kyrkan.
Källförteckningen
Diakonissor i den ortodoxa kyrkan / S.V. Troitskij. – Sankt Petersburg: Synodens tryckeri, 1912. – 352 s.
Prof. S.V. Troitskij, rysk och serbisk ortodox teolog, kyrkorättsexpert och kyrkohistoriker, författare till ett antal arbeten inom kyrkorätten