Häromdagen kom en fyrtioårig kvinna till mig med en fråga: “Fader, ge mig råd. Jag har försökt att gifta mig i fjorton år nu, men jag har inte lyckats. Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta försöka eller ska jag ge upp?” Och då frågade jag henne: “Vilken typ av kvinnor tror du män gillar?” För det är viktigt. Mannen är som en jägare: hans blick är skarp. Han hittar kvinnan han skulle vilja dela sitt liv med utifrån vissa kännetecken. Kvinnan tänkte efter och började prata om vad hon tyckte var nödvändigt och rätt att göra: att läsa akathister, gå i kyrkan, och göra goda gärningar. Allt detta är väldigt fint, men poängen ligger i något annat.
Män gillar lyckliga kvinnor.
Hon ska inte vara lycklig för att hon har träffat en prins på vit häst som kom ridande på ett fint sätt, utan för att hon är lycklig i sig, utan några särskilda villkor. Hon har ett etablerat förhållande till Gud, för det är från Gud hon hämtar inre harmoni, frid, trygghet i livet och glädje – allt det som lyser i blicken och går att läsa i ögonen, själens spegel.
Jag säger det igen: vid fyrtio års ålder bör man förstå vad man vill och inte vill, vad man kan och inte kan. Vid den åldern förväntas man ha mognat, och en mogen person ska först och främst trivas i sitt eget sällskap. Man bör inte behöva söka stöd och hjälp hos andra eller någon att prata med för att må bra, utan man ska kunna trivas med sig själv. Man ska kunna ha det bra ute i naturen, med en bok, eller när man är ute och joggar. Alltför ofta försöker vi belasta någon annan med vår omogenhet: ”Jag överlämnar mig i goda händer, ta hand om mig och gör mig lycklig”. Det är ett rent slöseri med tid och energi.
Självklart måste man också vara i god fysisk form och se bra ut. En gång besökte min hustru Pskov Grottklostret och gick fram till sin äldste och biktfader med en fråga. När hon hade ställt sin fråga lutade han sig fram och sade: “Säg till din man att du behöver en vacker klänning och fina skor. Och du bör ha en vacker klänning hemma.” Hon hade förväntat sig att få höra vad som helst, förutom schema-arkimandritens råd om att hon behöver ha en vacker klänning. Men i själva verket är det viktigt.
Det är viktigt att man älskar sig själv på rätt sätt.
Inte med en förvrängd kärlek, utan med vetskap om hur man tar hand om sitt humör, sitt välmående, med inre resurser som stöder en, och med en glädje och lycka som flödar över ur hjärtats överflöd. Liksom munnen talar ur hjärtats överflöd, så flödar livets glädje ur själens överflöd, ur dess fylldhet av Gud och liv. Och om en sådan själ, vars prydnad är det inre hjärtat (som aposteln Petrus säger), möter en saktmodig och tålamodig person, när denna glädje utstrålar inifrån, då kommer den självklart att märkas.
Tänk på det. Må Herren hjälpa oss alla!
Ärkepräst Jevgenij Popitjenko (Ryska Ortodoxa Kyrkan)