Ordet missmod har två betydelser. En av dem är allmänmänsklig och handlar om när man har dåligt humör.
När man är på dåligt humör, råder de heliga fäderna att man bör minnas döden – och då finner man ro. Eftersom minnet av döden verkligen sätter allt på sin rätta plats. Med det avses självklart inte bara minnet av den kroppsliga döden, det vill säga fåfängligheten i våra vardagliga sorger och glädjeämnen, utan framför allt avses minnet av det eviga livet.
En människa kan till exempel lida av en svår och livsfarlig sjukdom. Vem skulle inte bli bedrövad och missmodig då? Men man måste på alla sätt försöka leda sina tankar bort från den kroppsliga döden och i stället rikta dem mot den Fruktansvärda Domen (det vill säga mötet med Kristus), mot det eviga livet, mot Guds barmhärtighet; man måste be till Gud: ”Herre, jag faller i missmod, hjälp mig!”
Men i asketisk betydelse kan missmod ibland tvärtom innebära att en människa är på mycket gott humör och är redo att göra vad som helst, förutom att be. Och det kan hända att en människas liv är fullt av alla möjliga händelser, ja till och med goda gärningar, och ändå vara helt tomt i andligt avseende. För om vi inte ber i den mån det är möjligt för oss, då vandrar vi inte på Kristi väg. Måttet är olika för var och en, men vi måste sträva efter att göra så mycket vi kan.
Ärkepräst Konstantin Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)