När man säger till oss: ”Kristus har räddat oss från det eviga straffet och skänkt oss den eviga saligheten i Himmelriket; låt oss sluta hoppas på oss själva, ta emot allt från Gud med ödmjukhet, och Gud själv skall leda våra vägar” – så tror vi inte på detta, eftersom det verkar alltför enkelt. Med hänvisning till de heligas bedrifter förblir vi i andlig förtvivlan. Men när man säger till oss: ”Lämna allt, ta på dig korsets strävan och följ Kristus”, svarar vi att vi inte orkar, och vi fortsätter att inte göra någonting och förtvivla.
Det visar sig alltså att vi egentligen inte vill bli frälsta. Samtidigt håller vi strängt fast vid vissa kyrkliga regler som inte är betungande, men endast för att finna tröst i självrättfärdighet och i att döma vår nästa. Gud ger var och en kraft att arbeta med sin själ, och Han är redo att ta emot oss i Himmelriket även utan våra mödor. Han behöver ingenting från oss, utom vår vilja att bli frälsta. Men om en sådan vilja saknas, då kan inte ens den allsmäktige Guden frälsa oss: in i Guds rike drivs ingen med tvång.
Ärkepräst Konstantin Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)