Vi lever alla inte så som vi borde leva. Vi måste, åtminstone uppriktigt, inse detta i djupet av våra själar, inte anse oss själva vara goda, och bevisa det – inte med ord, utan med handlingar.
Annars, om vi erkänner vår obetydlighet, vår andliga oförmåga, vår syndfullhet och så vidare, men samtidigt blir lite kränkta så snart någon gör något som inte är enligt vår vilja, då visar vi oss inte alls som ovärdiga tjänare som uthärdar allt och förtjänar straff (se: Lukas 17:10), utan som härskare som kräver att alla ska underkasta sig och göra allt enligt våra önskningar.
Om de inte gör det, blir vi irriterade, vi skäller, fördömer, blir upprörda – med ett ord: vi visar på alla sätt att vi i själva verket saknar medvetenhet om vår andliga fattigdom och ingen verklig ånger har över vårt katastrofala inre tillstånd.
I ord är vi syndiga, ovärdiga tjänare. Men i handlingar är vi herrar som kräver att allt ska ske enligt vår vilja – och om det inte gör det, klagar vi på allt och alla, till och med på “ödet”, och med det ordet döljer vi vårt klagande på Herren själv.
Hegumen Nikon Vorobyov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)