Ordet “biktfader” förekommer inte i den Heliga Skriften. Begreppet kom till oss från medeltiden, från Västeuropa. I stiften är detta ett officiellt ämbete med specifika funktioner. För församlingsmedlemmar är en andlig fader en person som hjälper en troende att lösa problemen i sitt andliga liv.
Ibland ställer människor frågan: “Fader, jag går till er för att bikta mig, är du min andlige fader?” Strikt talat – nej. I det här fallet är jag bara en präst som tar emot bikten. Människor kan be om råd, och prästen kan ge det men det är inte andlig vägledning. Vissa söker stöd hos prästen, de vill ha en fadersgestalt i kyrkan. Det är rätt, det är mänskligt. En församlingsmedlem söker förståelse och tröst. Många vill bli sedda, omfamnade, tröstade, eftersom de är väldigt ensamma. Men inte heller detta är andlig vägledning.
I strikt bemärkelse, innebär andligt faderskap när någon kommer till en präst och säger: “Jag vet inte hur jag ska vara med Kristus, jag vet inte var jag ska börja.”
Det vill säga, en person ställer en sådan fråga – han behöver någon som kan vägleda hans andliga liv. Det är just detta som en andlig fader är tänkt att vara.
– Människor har tyvärr inga andliga frågor. En människa borde komma till kyrkan och inte säga det till mig, utan till Gud: “Herre, jag har kommit – vad vill du att jag ska göra?” Men svaret hörs inte alltid direkt. Då vänder sig personen till en präst: “Fader, jag förstår ingenting, jag vet inte – hjälp mig att förstå hur jag ska leva med Gud, hur jag ska leva med Kristus, hur jag ska uppfylla Hans vilja?”
Men i dag kommer människor till kyrkan utan att fråga efter Guds vilja. I själva verket vill de att Gud ska uppfylla deras vilja. De vill använda Gud för att lösa sina problem. Det är inte fel i sig – men det har ingenting med andligt liv att göra. Det vore önskvärt att människor kom till kyrkan för Kristus, och inte bara för mänsklig tröst.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)