Många människor är rädda för bikten. Närmare bestämt inte ens själva bikten, utan fördömande från prästens sida: tänk om han börjar att skälla ut mig eller sprida rykten om mig efteråt?
Och här är en paradox: det som många människor fruktar/skäms för att säga till en präst – kan de lätt berätta för sina vänner eller en spåkärring. Ni kanske frågar, var är paradoxen? Ja, till exempel faktumet att en präst inte har rätt att berätta om en människas bikt mysterium. Inte ens till en annan präst. Inte ens för att be om råd. Men ens vänner och spåkärringar har inte gett några tystnadsplikt löften…
Denna artikel är först och främst för de som är oerfarna med bikt och som önskar att närma sig detta mysterium, men som inte vet hur.
En präst på bikt:
Under bikten så är prästen inte en domare, utan ett vittne. Efter detta liv, kommer jag att vittna om att denna person omvände sig inför Gud för det ena och det andra. I detta sammanhang har en präst även makten att förlåta synder. Denna makt har Herren själv gett till prästerskapet (“Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen” Matt 18:18; “Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem”. Joh 20:23).
Kristus gav denna makt till apostlarna, och de (som vi vet från Apostlagärningarna) överförde denna makt vidare genom handpåläggning till de första biskoparna och presbytererna (dvs. prästerna), vilka de själva valde ut och utsåg till en permanent tjänst i städerna, eftersom apostlarna själva var tvungna att resa mycket för att predika. Senare så började äldre biskopar att viga unga präster och biskopar som sina efterträdare. Och än idag överförs denna apostoliska makt att förlåta synder i vår kyrka genom handpåläggningens mysterium. Det innebär faktiskt att vilken ortodox präst som helst bär på ett arv inom sig, som de har tagit emot efter 2000 år i en obruten kedja från en av de 12 apostlarna!
Förresten, de som kallas för sekterister kan prata mycket för att försvara sin organisation, t.ex. kalla ortodoxin för en lögn och sin egen sekt för sanningen, men de har inget apostoliskt arv. Nästan alla sekter som är populära idag dök upp under 1800- och 1900-talen. Deras grundare var bara karismatiska människor som egensinnigt tolkade bibeln (som Russell, Hubbard eller Smith). De samlade människor omkring sig som var missnöjda med den katolska kyrkan (den katolska, för att som regel dök sekter upp i väst… De har alltid nåt på gång där i väst, de kan inte sitta still).
Så, då var vi klara med det.
Efter en fundering har ni bestämt er att ni behöver befrias från era synder och bli rena. Ni har bestämt er för att gå till bikt. Hur gör man det?
En personlig relation:
Först och främst bör du ta reda på när bikten sker i din kyrka: vissa ställen biktar på kvällen, vissa på morgonen. I vilket fall sker bikten antingen under Gudstjänsten när människor ber tillsammans, eller direkt efter Gudstjänsten. Oftast så sker bikten på morgonen, under liturgin.
Tyvärr tror många att de kan komma när som helst och nödvändigtvis bli biktade. Det har inte sällan hänt att en ”tillfällig medlem på besök” börjar klaga och bli upprörd: “Hur vågar prästen åka hem efter Gudstjänsten, jag är ju en kund och jag har alltid rätt!” Eller så kommer de i slutet av Gudstjänsten och blir upprörda över att bikten är över, och undrar hur det kommer sig att ingen väntade på dem, och dessutom, ville de ta emot nattvarden.
Här är det värt att förtydliga: Kyrkan är inte en servicebyrå. Det finns inga “kunder” i Kyrkan, endast församlingsmedlemmar. Här tjänar man Gud, inte ”kunder”, och det är människor som måste anpassa sig till Gudstjänsten, inte tvärtom. I vår konsumtions era är det ovanligt för många, men vad kan man göra.
Låt mig förklara med ett exempel. Vill du bikta dig? Det innebär – att vill du be Gud om förlåtelse för dina synder. Bara du har detta behov förstås, ingen annan. Om du till exempel begår något fel mot en nära person… Säg att din mamma/älskling/dotter stöter på dig vid en olämplig tid, när du har ett hett temperament. Det händer. Men just då var du spänd och i ett känsloutbrott skrek du så grovt, att du fick någon som du älskar att gråta. Självklart så kommer du att vilja be om förlåtelse för detta, för att bli sams snabbare.
Ja och du skulle i så fall knappast ringa och kräva över telefonen: “Hallå, jag är utanför ditt hus, jag har kommit för att be om förlåtelse! Vart är du? Vadå för jobb? Vadå “saker att göra”? Jag är här! Jag! Släpp allt omedelbart och kör hit för att förlåta mig! Skynda dig, innan jag går, annars väntar jag inte, och går och berättar för alla vilka skitstövlar ni är här!”
Nej då. För att få Guds förlåtelse måste man anstränga sig för Gud, “att bära frukt, som tillhör bättring” (Luk 3:8). Man bör åtminstone komma i tid till Gudstjänsten, ja och försöka göra mera goda gärningar. Det är det minsta man kan göra.
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)