Och varför vi behöver sorger
“Jag känner en präst. Han brukar alltid säga att vi endast kan komma in i Himmelriket genom sorger (sjukdomar, prövningar), och att ju fler sorger vi har, desto bättre är det för oss. Han citerar även en munk som var frisk i ett helt år och blev så orolig över det att han började be Herren om att få sjukdomar. En fråga: varför är det så? Varför kan vi inte leva ut vårt liv i lugn och ro, i glädje, utan särskilda sorger, och ändå komma in i Himmelriket? Är det verkligen så att vi ortodoxa bara måste lida? Varför kan vi inte glädja oss redan under livet?“
Vi är födda för Paradiset
Det stämmer! Det är just därför människor äcklas av döden, sjukdomar och lidande. Vi håller inte med, och hela vår natur strävar efter att bryta sig loss från detta vansinne, eftersom vi är skapade för att njuta av evigt liv! Men inte i ensamhet, utan i en familj med vår Himmelske Fader, med Gud.
Se hur många trevliga saker Herren har skapat för vår kropp! En regnbåge av färger, en palett av smaker och dofter. Människan strävar hela sitt liv efter att omge sig med komfort och bygga ett paradis på jorden, för att njuta av livet. Eftersom det är en egenskap som ligger i vår natur, Gud skapade oss just för detta!
Men det finns njutningar som är större än de kroppsliga njutningarna. Att uppnå sina mål, att slutföra ett arbete, att göra nytta för någon. Att vara behövd och användbar, att hitta en vän till själen och prata med honom i flera timmar, att veta att folk förstår dig, älskar dig, och väntar på dig. Att älska, att ge sin kärlek till barn, att glädja sig över deras framgångar, att till och med gråta med någon och dela deras sorg – allt detta är outsägligt större än mat och sömn.
Och den allra största njutningen är att vara med Gud i fred och kärlek, att veta Hans vilja och att tjäna Honom, att vara en del av Hans goda försyn, att lära känna Herren och bli lik Skaparen. Den känslan, att allt är under Hans tydliga kontroll, och att du är under Hans beskydd, att du gör allting rätt, och ifall du gör ett misstag finns det omvändelse, och en Läkare som kommer att läka dina sår och få dig på fötter igen så att du kan fortsätta framåt. Allt detta är den största saligheten för vår odödliga och gudaliknande själ.
Vart kommer lidanden från?
En gång var människan olydig mot sin Skapare, och lyssnade på den väsande varelsen. När det fanns en möjlighet att omvända sig och rätta allt, anklagade han Gud: “Eva, som Du har givit mig…”. Det framstod som att Gud var skyldig, för att ha skapat kunskapens Träd, för att ha gett ett obekvämt bud, för att ha gett Eva till Adam, och dessutom för att ha skapat en smart orm som ger dåliga råd.
Gud såg att människan envist höll fast vid sin synd och inte ville erkänna sitt fel eller rätta sig. Och för att ondskan i människan inte skulle kväva hela Universum och förstöra den goda skapelsen, tillät Gud att döden avslutar vår jordiska tillvaro.
Och sedan dess har Mänskligheten väntat på sin Frälsare. Människor trodde att det skulle komma en man som skulle bygga ett Paradis på Jorden. Men det var inte en man som kom, utan Skaparen Själv. Han förstörde helvetet och tillintetgjorde den andliga döden. Och skapade Sitt Rike i våra hjärtan, så att vi, när vi slänger av oss våra kroppar som kläder, skulle kunna stiga upp till Himlen, till Gud. Men alla jordiska njutningar kommer Han att skapa igen efter den Fruktansvärda Domen, då kommer vi att vara i våra kroppar igen, men det kommer inte längre att finnas död eller lidande.
Kan man finna frälsning, samtidigt som man njuter av livet?
Det kan man. Men man måste veta hemligheten.
När en människa vänder sig till Gud hoppas han att: “Nu är alla problem lösta, nu kommer jag att börja leva väl!” Men så uppstår nya problem, ibland fler än tidigare. Och då tänker han: “Hur kan det vara så? Jag har omvänt mig från mina synder, jag ber, jag omvänder mig, jag tar nattvarden, jag följer buden, men problemen dyker upp åter och åter!”
Och här är hemligheten. En människa lider verkligen mycket i början, på grund av sina synder. Det är inte ovanligt att höra: “Gud har straffat mig/honom!” Efter att ha rättat sitt liv kommer en lättnad, man kan säga en eufori, och då är människan lycklig. Han tror att det alltid kommer att vara så. Men sen kommer det nya prövningar. Nu är det Gud som stärker vår tro i frestelsernas ugn, för att förvandla vår själ till silver och guld, i vilket man kan se Hans Avbild som i en spegel.
Det finns en till anledning bakom lidanden. Ja, vi förtjänar inte dem eftersom vi har omvänt och rättat oss. Men Gud ser att i ett lyckligt och euforiskt tillstånd kommer vi bara att gå förbi en hungrig, sjuk och olycklig människa. Och för att Gud skulle kunna göra goda verk genom våra händer, förbereder Han vårt hjärta. Vi förstår inte att en människa håller på att dö av hunger om vi inte själva upplever den känslan. Sådan är människans natur: den mätte förstår inte den hungrige.
Vad nu då, är det bara att lida?
Man ska njuta av ett ärligt liv, uppfyllandet av Guds vilja och goda gärningar. Och man ska lära sig att lida på rätt sätt, så att även detta ger dig glädje! Hur då? Så här: När du förstår meningen bakom prövningen, då förstår du varför den är sänd och till vilken nytta – kan man verkligen kalla det för lidande? Det är ett tillfälligt obehag som följs av belöning, andlig fred och till och med fullkomlighet.
Aposteln Jakob skriver: “Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser, och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet. Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.” (Jak 1:2-4)
Den ärevördige Paisios av det Heliga Berget höll på att dö av cancer i fruktansvärda plågor – och gladdes! För att han förstod att detta var martyrskapet som han hade bett Gud om. Att uthärda plågorna med godmodighet var den äldres sätt att tacka Gud för alla välgärningar, som han hade upplevt under sitt liv.
Läs den helige biskopen Lukas (Vojno-Jasenetskijs) bok “Jag kom att älska lidande”. Den finns lättillgänglig. Heliga människor har erfarit vägen till följande slutsats: om man ägnar hela sitt liv åt att tillfredsställa sin kropp, då kommer själen att fördärvas och dö. Medan prövningar ofta bevarar oss från synd, ger oss andlig livlighet och hjälper oss att stå vakt över vårt hjärta.
Säg mig, när ber ni till Gud oftare: när allt är bra med er, eller när ni behöver Hans hjälp? Svaret är uppenbart. När ett barn har allt han behöver, då tuggar han på sitt äpple och bygger med sina klossar. Sin mamma kommer ihåg han endast när äpplet har tagit slut och en byggkloss klämt hans finger.
Det är väldigt viktigt för Gud att vi i vårt hjärtas innersta inser, att vi behöver Honom lika mycket som vi behöver luft, att vi måste oupphörligt nära våra själar med Hans nåd och sträva efter att bli lika Honom. Och njutningar lär oss inte detta. De bara tröstar oss. Endast vassa verktyg kan förvandla oss till en ädelsten, i vilken vår Skapares Ansikte återspeglas. Ja, det gör ont. Men det är värt det!
Präst Vladimir Panarin (Ryska Ortodoxa Kyrkan)