Jag har många gånger bevittnat hur människor i förtvivlan kom till kyrkan när allt redan var dåligt. Har de inget att göra? Har de inget jobb/studier/hushållssysslor? Jo, självklart har de det. Men när en person VERKLIGEN BEHÖVER det, så hittar han möjligheter, inte ursäkter (ursäkta den banala visdomen från sociala medier).
Så kanske vi inte borde låta livet gå så långt att man hamnar i förtvivlan? Är det verkligen så svårt att åtminstone en gång i veckan komma till kyrkan och be i ett par timmar (och be Gud om något för sig själv och sina nära och kära)?
Om du inte kan på söndagen – i de större kyrkorna kan du komma under veckan också, bikta dig och ta nattvard – där hålls liturgi varje dag. Och det är få människor där, som jag nämnde tidigare.
Även arkimandriten Johannes (Krestjankin) brukade säga: “Ägna lördagskvällen och söndagens liturgi åt Gud, och du kommer att se hur alla dina angelägenheter kommer i ordning. Herren kommer att välsigna allt ditt arbete.”
Självklart kan nedanstående resonemanget verka långsökt för vissa, men jag ska säga vad jag själv tänker:
70 år av gudlös makt i Sovjetunionen hölls uppe på idéer och rädsla. Detta visas tydligt i filmen “The Spacewalk” när kosmonauterna Leonov och Belyaev landade i tajgan och sände ut en signal som fångades upp av en lokal radioamatör. Han ville ringa Moskva för att rapportera, men hans fru var emot det eftersom hennes man kunde få livstids fängelse för att ha blandat sig i statens hemligheter… Alla var rädda för att göra eller säga något fel. För vilken oförsiktighet som helst kunde man bli avrättad eller fängslad.
Sedan föll Sovjetunionen. I Ryssland började en ny orolig tid.
Och om vissa människor lever efter inre moraliska principer (efter sitt samvete), så har andra tappat dessa principer: staten och polisen behöver man inte längre frukta, och på 70 år hade människor glömt att vara rädda för Gud. Folk blev hänsynslösare, och banditism och brottslighet spred sig överallt.
Jag själv är född 1987, jag var ett barn då och minns inte de politiska detaljerna så väl. Men jag minns att jag blev rånad dussintals gånger; hur människor försvann spårlöst, och senare hittades de i nyheterna, mördade för små finansiella skulder; hur, nära mammas arbete, när jag gick för att möta henne på kvällen (för att hjälpa till att bära hennes väskor), en man nyligen blivit skjuten och låg kall i gräset (på nyheterna sa de att det var ett beställningsmord).
Under denna svåra tid fanns det ingen annan för människor att vända sig till än Gud. Folk strömmade till kyrkorna, döpte sig och sina barn, och bad. Av ren desperation. Jag nämnde ju 1995 års gudstjänstdagbok: en vanlig tisdag, och det fanns 40 personer i kyrkan. Och så var det varje dag, 30-50 personer dagligen, och på söndagarna var kyrkan full. I sin förtvivlan bad människor i stora skaror.
Och livet började så småningom bli bättre. Om en chokladkaka tidigare var en riktig nyårsgåva, så är levnadsstandarden nu mycket högre. Livet har blivit enklare och bekvämare, stabiliteten har kommit. Folk blir inte längre mördade varje kväll i gränderna, och man kan gå ut på kvällen utan att vara rädd. Vi (folket i stort) blev återigen säkra på morgondagen och… Vi slutade be och gå till kyrkorna.
Ja, naturligtvis: Kyrkan? Varför skulle man behöva den, allt är ju redan bra!
Jag går till kyrkan och ber till Gud när det blir dåligt.
När det blir dåligt, då ska jag be.
När det blir dåligt…
Vi kommer att få detta, mina vänner.
Mekanismen är enkel. Gud vill att vi ska bli frälsta för evigheten, att vi ska vara närmare Honom, i helighet och rättfärdighet. Så nära som det är möjligt för oss.
Detta uppnås genom kärlek till Gud och våra medmänniskor, goda gärningar och, naturligtvis, genom bön. Bön hemma och i kyrkan, bikt över våra synder, regelbunden nattvard och så vidare.
Och om vi under de goda tiderna glömmer bort detta; om det krävs problem, lidande och andra bedrövelser för att vi ska sträva efter rättfärdighet; om vi utan dessa prövningar helt enkelt inte tänker på att vända oss till Gud med våra böner och tack… Ja, då får det vara så.
Ska vi fortsätta följa historien?
2019. Pandemin. Karantän överallt, frihetsbegränsningar, människor blir galna och vet inte vad de ska tänka. Och på Påsken är kyrkorna stängda.
Som en liten hälsning från Gud, som säger: “Under hela året bad ni inte, ni fastade inte under fastan, men så fort det är dags att njuta av påskens läckerheter och glädje, så kommer ni ihåg kyrkan? Nej, jag firar utan er.”
Karantänen fortsätter. Och när pandemin äntligen verkade vara över, plötsligt ökar den politiska spänningen till hotet om ett tredje världskrig…
Men på morgonen var jag i kyrkan och gick till bikt. På gudstjänsten var det en folkmassa: hela två besökare!
Ursäkta sarkasmen.
Jag vill skrika till hela världen: “Människor! Vakna upp! Spring till kyrkorna innan det blir ännu värre! Kom ihåg Gud! Börja be tillsammans att Han ska ingripa i våra liv!”…
Men jag förstår att om jag skulle springa omkring och skrika så snart kommer män i vita kläder… Inte änglar, utan sjukvårdare.
Jag skulle vilja tro att folket kommer att vakna upp och återigen gå till kyrkorna innan ännu värre katastrofer drabbar oss igen.
Jag skulle vilja tro. Men det är svårt att tro på det.
Och… Om det inte är för mycket besvär, sprid gärna den här artikeln till så många som möjligt. Ju fler desto bättre. Det är dags att påminna människor om att vi måste be hela tiden, inte bara när det är dåligt. Även om “dåligt” redan är på väg.
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)