I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn.
I dagens evangelium berättar Kristus en liknelse om en kung som skulle hålla räkenskap med sina tjänare. Då kommer det fram en man som är skyldig kungen 10 000 pund. Det var väldigt mycket pengar på den tiden. Man var tvungen att arbeta inte bara ett helt liv för att kunna betala de pengarna, utan många, många liv. Det hade inte räckt om han och hela hans familj hade arbetat i många år, hela sina liv, för att betala. Kungen befaller då att mannen ska kastas i fängelse till skulden är betald. Men tjänaren faller ner inför kungens fötter och ber om förlåtelse och lovar att han ska betala. Då efterskänker kungen honom alltihopa. Sedan kommer mannen ut och träffar på en av sina medtjänare som är skyldig honom 100 silverpenningar – det kanske är som en hundralapp eller en tusenlapp idag – och kräver av sin medtjänare att han ska betala de här pengarna. Men han har inga pengar för tillfället, och då låter mannen sätta medtjänaren i fängelse för att få betalt. När kungen hör talas om detta blir han naturligtvis arg och kallar in den onde tjänaren och säger: ”Hur kunde du göra så? Jag efterskänkte dig hela din skuld, men du vill inte ens efterskänka några småslantar till din medtjänare.” Sedan befaller han att mannen ska sättas in fängelse.
Så, säger Kristus, går det med var och en som inte förlåter sin broder. Här visar Kristus att den här liknelsen handlar inte om pengar, utan den handlar om våra synder, våra synder inför Gud. Alla är vi skyldiga så mycket för våra synder att vi inte kan betala inför Gud. Det spelar ingen roll om vi är rättfärdiga i hela vårt liv och i många liv. Vi kan aldrig betala vår synders bot eller straff. Men det har Kristus gjort åt oss. Han har tagit på sig våra synder, burit dem på sina skuldror upp på korset, och så försonat oss med Gud och gjort så att vi inte har någon skuld inför Gud, att vi är skuldfria inför Gud.
Det är också därför som vi inte ska vara snarstuckna mot våra medmänniskor, eller snåla, utan förlåta dem deras synder mot oss. Våra synder inför Gud är oräkneliga, men det som andra gör mot oss, det är som småpengar som vi inte behöver bry oss om, utan vi förlåter var och en deras synder. Om vi inte gör det, så kan det hända oss som det hände med tjänaren som hamnade i fängelse. Vi kommer inte att hamna i fängelse, men vi kommer att hamna i dödsriket, i helvetet, för att vi inte förlåter andra det som de har gjort mot oss. Därför måste vi öva oss i att förlåta andras synder, så att vi inte behöver stå till svars för våra egna synder. Och det är därför som vi ska göra bot och ångra våra synder, först och främst inför Gud när vi kommer till kyrkan. Vi ångrar synderna så att vi får dem förlåtna, i alla fall de nya skulder som vi åsamkar och drar på oss, så att vi blir av med dem. Vi ska inte heller försöka få ut något av vår nästa utan vi förlåter var och en vad den har gjort mot oss. Det är då vi har hoppet om att få det eviga livet.
Det här lär oss också att inte någon är rättfärdig inför Gud. Ingen av oss är rik inför Gud, vi är alla fattiga inför Gud. Vi har en stor skuld inför Gud, och Kristus har försonat den skulden och tagit bort den ifrån oss. Därför ska vi vara tacksamma för det goda vi har fått av Gud, att vi över huvud taget får leva dag för dag, att vi får alla de goda gåvor som Gud ändå ger oss. Fast vi syndar mycket mot Honom så bryr sig ändå Gud om oss och skänker oss allt gott. Därför ska vi vara tacksamma för de gåvor vi har fått och göra gott med dem till Guds ära. Vi tjänar med gåvorna och nyttjar de talanger (som det står om i en annan evangelietext) till Guds ära, så att vi tar vara på de goda gåvor som Gud har gett oss. Därför att om vi tar vara på de goda gåvorna så kommer Gud också att föröka dem och vi kommer att undfå det himmelska riket. Och det är det som är målet med vårt liv, att vi når det himmelska riket. För livet här, det är kort. Vi vet inte när vi ska lämna detta liv, och det är därför vi ska samla de goda gåvorna som Gud har gett oss: att göra gott med dem till Guds ära, att vi bekänner våra synder, att vi kommer ofta till kyrkan, att vi biktar våra synder, att vi förlåter vår nästa, att vi tar emot Kristi kropp och Kristi blod i den heliga nattvarden, att vi läser Evangeliet, att vi i allt lever ett gott liv. Därför att det är så vi visar vår tacksamhet gentemot Gud; inte för att vi skulle ha någon förtjänst inför Gud utan för att det visar vår tacksamhet mot Honom. Den stora skuld vi har, den har Han efterskänkt och det är därför vi visar tacksamhet mot Honom genom att höra Honom till, genom att överlämna oss själva, varandra och hela vårt liv åt Kristus, vår Gud, i tacksamhet för allt det goda som Han har gjort för oss. Då har vi hoppet om det eviga livet tillsammans med Kristus och alla Hans heliga och alla Hans änglar i evighet. Guds välsignelse!
Arkimandrit Dorotej
(Heliga Treenighetens Munkkloster i Bredared Svenska Ortodoxa Prosteriet under Skandinaviens Stift av Serbiens Patriarkat)
(Hållen i Bredared den 8:e september 2024)