I dagens Evangelium läste vi orden: “Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar” (Lukas 21:19). Så stor betydelse har tålamodet. Som helige Ignatius Bryanchaninov sa, utan det kan ingen dygd förvärvas av oss och ingen last besegras – därför blir tålamodet en praktisk väg till frälsning för oss. Dessa ord borde lugna oss redan när vi ställs inför obehagliga situationer eller otrevliga människor. Omedelbart borde vi påminna oss själva: “Det är sagt: genom ert tålamod skall ni rädda era själar. Men om allt var bra i mitt liv, vad skulle jag då ha att uthärda?”
Därför när vi, till exempel, får grannar som gör dumheter, eller svåra kollegor på jobbet, är det mest korrekta att betrakta dem som våra personliga tränare i tålamod sända av vår Gud. Precis som en tränare förbereder en idrottsman för hans sportsliga segrar, förbereder sådana människor oss för våra kristna segrar, de lär vår själ tålamod. Och alla obehagliga situationer bör betraktas som övningar för vårt tålamod.
Vad är äkta tålamod? För det första handlar det om att inte tillåta klagan, upprördhet eller ilska mot de människor som orsakar oss något obehag, utan att istället ta emot det som händer med ödmjukhet, som en tuktan för våra synder och som en övning i tålamod. För det andra är det viktigt att i våra sorger tacka Gud. Med tacksamhet ges tålamod lättare, medan klagan gör varje sorg ännu tyngre.
Om vi tittar på början av dagens läsning kommer vi att se att Herren talade om tålamod i de situationer när vi som kristna gripits och förbereder oss för tortyr och död; dessutom kan vi ha blivit förrådda av någon av våra nära. Detta är dubbel så svårt eftersom förräderiet från nära och kära sårar själen mest av allt. Men även i en så svår prövning befaller Herren oss att uthärda. Och Han inte bara säger det – Han visade oss ett exempel på sådant tålamod på korset. Hundratusentals martyrer genom kristendomens historia, ända fram till modern tid, har visat att det är möjligt att med tålamod uthärda även de mest fasansfulla prövningarna.
När vi betraktar dessa exempel, låt oss ställa oss frågan: om så många kristna, liknande mig själv, kunde uthärda i sådana situationer, varför kan jag då inte, till exempel, uthärda när någon bara trampar på min fot eller säger ett grovt ord eller tittar på mig på ett konstigt sätt? Redan sådana småsaker gör mig irriterad och upprörd. Jag har inte blivit överlämnad för tortyr, ingen har lett mig till avrättning, ändå kan jag inte ens uthärda så små saker. Om jag inte är trogen Gud i smått, hur kan jag då vara trogen i stort?
Ytterligare en sak som Herren uppmärksammar i dagens Evangelium är orsakerna till lidande för kristna och förföljelser mot kyrkan. Han sa: “I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull” (Matteus 24:9). Självklart är vi värdelösa, svaga och bräckliga kristna, men oftast blir vi hatade inte på grund av våra brister och synder. Världen hatar oss för att vi, trots dessa brister och synder, ändå försöker vara med Kristus. De andra – de som inte är med Kristus, de som är emot Kristus och har mycket större brister och synder än vi – de hyllas av världen, som gör dem till superstjärnor och beundrar dem. Men orsaken till hatet mot kristna är att syndaren känner aversion mot det heliga. Som Kristus sa: “Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda” (Johannes 3:19). Ju mer en person förenar sig med synden, desto mer hatar den allt som påminner honom om helighet, eftersom heligheten avslöjar hans synds väg. Och, konstigt nog, även vi, bräckliga och syndiga kristna, påminner hela den yttre världen, som är djupt nere i synd, om att det finns en annan väg.
Därför har man alltid skrattat åt troende och kommer alltid att skratta, det är något som bör tas helt lugnt. Det är ingen anledning att vara rädd för det, som vissa som börjar dölja sin tro på jobbet: de skäms för att korsa sig innan de äter, de är rädda att säga att de är troende – “åh, jag kommer att bli förlöjligad”. Men låt dem skratta! Om de skrattar åt dig för dina synder är det obehagligt, även om det också bör accepteras som en tuktan för dina synder. Men om de skrattar åt dig som en kristen – då är det en ära för dig. Till och med apostlarna blev förlöjligade, som aposteln Paulus sa: ”Vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap” (1 Korintierbrevet 1:23).
Det är omöjligt för en kristen att leva utan sorger. Vissa blir nedstämda när de hör detta: “Varför vara kristen då? Kanske är det bättre att leva som alla andra?” Men om vi tittar på hur alla lever, kommer vi inte att hitta en enda person som har levt sitt liv utan sorger. Alla människor lider på ett eller annat sätt i detta liv. Men vissa lider på grund av sina synder, och deras lidanden renar inte, utan förvandlas efter döden till ännu större lidanden. Andra människor, de som är kristna, får chansen att lida för att rena sin själ från syndens passioner, framför allt stoltheten. Från stoltheten uppstår också irritation, kopplad till otålighet. Så det är mycket lätt att förstå om vi har tålamod: hur ofta känner vi irritation i vår själ och låter den komma ut mot andra?
Lär er tålamod! I svåra situationer kan man säga: “Jag ska uthärda för Kristi skull.” Dessa enkla ord hjälper under kampen. Vi bör också be till Herren om att sända oss tålamod. Och kom ihåg att genom tålamod blir vi lika Kristus. Våra förfäder insåg denna sanning och uttryckte den i ordspråket: “Kristus uthärdade och befallde oss.”
Tålamod är vår väg till Gud. Och inte bara i slutet, utan även längs vägen väntar oss betydande andlig tröst, vilket martyrernas liv vittnar om. Hur nådigt de tog emot det lidanden och tortyr som drabbade dem! Hur de lämnade denna värld utan bitterhet och förtvivlan! För även under de svåraste prövningarna kände de tröst från Herren. Så låt oss lära oss tålamod, så att vi alla kan komma in i Himmelriket.
Präst Georgij Maksimov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)