Förra söndagen läste vi en berättelse om när Kristus kom till en by, och mötte en grupp människor som var mycket speciella. Närmare sagt, hade de en mycket speciell åkomma-de hade spetälska. De led onekligen fysiskt, men också, som vi skulle säga, socialt. De var socialt isolerade. De fick inte komma in i några byar, de hade speciella varningsbjällror som ringde och varnade när de närmade sig. Folk drev bort dem från hemmen, från byarna och kastade sten på dem, så att smittan, Gud förbjude, inte skulle spridas.
Det var en fruktansvärd, obotlig sjukdom. Och när Herren såg dessa människor, förbarmade han sig över dem och sade: ”Gån och visen eder för prästerna.” (Luk 17:14). Han gav dem en uppgift, ett prov på lydnad. De lydde och vände om och gick till närmaste synagoga för att möta prästen. På den tiden utförde prästerna både administrativa och statliga sysslor, de var de mest läskunniga och de förde någon form av räkenskapsböcker. På vägen dit blev alla de spetälska botade. Ett mirakel inträffade – denna spetälska, som hade plågat dem i många år, bara försvann. Men endast en av de botade, vände sig om, kom tillbaka till Kristus, föll på knä inför honom och började tårfylld att tacka Honom. Herren blev mycket förvånad och sa ”Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?” (Luk 17:17-18).
Sedan sa Herren till den botade: ”Din tro har frälst dig.” (Luk 17:19). Dessa ord är nyckeln, eftersom tron ska frälsa. Det visar dock sig att all tro inte frälser och gör en människa nära, tillhörande sin Gud, älskad av Honom. Tron måste ge upphov till en viss inställning till Gud i en människas hjärta.
Den helige Johannes Chrysostomos sade en gång att tron är de tacksamma själarnas lott. Om en person vet hur man tackar, kommer han definitivt att möta Gud, eftersom Gud är källan till all glädje och kärlek. Om en person har lärt sig att förstå, ta till sig detta och ge tillbaka till Gud med ett tacksamt hjärta, betyder det att det finns liv och hopp i hans hjärta.
Vi uppfattar oftast Guds barmhärtighet, som de säger, ”all inclusive”, när allt ingår, allt är en självklarhet: självklart att vi är friska, lyckliga, välmående, är med nära och kära, vänner, familj. På något sätt är vi inte ens särskilt tacksamma för det, vi uppfattar det som en naturlig process. Gud måste liksom ge det till oss hela tiden-solen varje dag, luften varje dag. Allt är så naturligt införlivat i vår normala livsrytm. Få människor säger till Gud när de vaknar: “Tack! Tack för att det är en ny dag! Tack för solen som lyser genom fönstret, för mina vänner, för mina nära och kära, för mitt arbete!” I stället blir vi direkt involverade i dagens aktiviteter och om det är något vi blir tacksamma för måste det vara något alldeles speciellt. Tänk! Endast en av tio som kunde tacka för miraklet som skedde. Tacksamhet är den centrala punkten, den centrala känslan i vår relation med Gud. Herren kallade det centrala mötet med sig själv, liturgin, på grekiska efharisto – tacksägelse; Eukaristin. Det är här som vi förenas med Kristus, med hans kropp och blod, och detta kallas tacksägelse – vår tacksägelse till Gud för denna största barmhärtighet, och hans tacksägelse till oss för att vi uppmärksammar honom, för att vi älskar honom och för att vi kommer till honom.
Den engelske författaren Chesterton sade en gång att tro i ett barns själ uppstår inte när fadern tar honom till skolan för att lära sig Guds lag, utan när modern lär honom att tacka för en utsökt paj. Tacksamhet är en storartad känsla i mänskliga hjärtan. Må Gud förunna att det kommer att finnas i varje hjärta. Gud bevare dem alla.
Ärkepräst Jevgenij Popitjenko (Ryska Ortodoxa Kyrkan)