Idag ska vi prata om att observera fastan, eller snarare om hur fastan egentligen bör se ut och om vad många människor har förvandlat den till.
Medan Kristus var på jorden kallade Han ständigt fariséerna för hycklare och förebrådde deras formella religiositet. För detta (delvis) blev Han senare korsfäst. Han predikade i grund och botten att tro måste medfölja kärlekshandlingar. Och Han såg med avsky på det som i dagens värld kallas för ”fariséism”: en oärlig tro på Gud enbart grundat på det formella utförandet av yttre handlingar.
Detta ämne är omfattande och berör många aspekter av det kristna livet. Jag kommer definitivt att berätta mer om dessa aspekter i nästa artikel.
Men för tillfället, i förväntan på fastan inför Kristi födelse, låt oss fokusera på vad det innebär att fasta, hur Kyrkan uppfattar den, och vad den tyvärr har förvandlats till för många människor.
Vi har redan flera gånger talat om att fastan är ett sätt att visa vår kärlek till Gud. Och å andra sidan är det en tid för omvändelse och förstärkt bön.
I grund och botten är fastan en frivillig bedrift. Vi älskar Herren, vi är tacksamma för all Hans barmhärtighet och vi önskar att utföra åtminstone någon sorts bedrift för Hans skull. Likt ett barn som visar upp sin teckning till sina föräldrar: lite klumpig, inte särskilt bra, men tillverkad med äkta kärlek. Behövs det ens att sägas att föräldrarnas hjärta smälter i det ögonblicket?
Ungefär sådan är vår fasta inför Gud. Den är inte perfekt. Vi kan inte likt Kristus helt avstå från mat i 40 dagar – vi är alltför bundna till den materiella världen. En sådan avhållsamhet skulle bara förstöra en vanlig och oförberedd person.
Därför har det antagits att göra fastan rimligare i Ortodoxin, genom att avstå från vissa av våra vanliga nöjen under fasteperioden.
Och vi verkar alla förstå att avstå från mat av animaliska produkter (de så kallade “vegetariska dagarna” i Ryska Ortodoxa Kyrkan), bara är toppen av isberget. Det mest intressanta ligger i djupet.
Det finns gott om ordspråk som visar oss vad avhållsamhet innebär: “Att fasta utan bön är bara en diet”; “Man bör fasta med anden, inte med magen”; “Om fastan handlade om mat skulle kor vara helgon” och så vidare.
Men min favoritfras är “Det viktigaste under fastan är att inte äta människor”. Det vill säga att avstå från förolämpningar, fördomar, irritation, ilska, lögn och annat ont inom oss. En sådan fasta bör man generellt alltid sträva efter, men under fasteperioden bör detta ägnas ökad uppmärksamhet.
Och vi är naturligtvis alla medvetna om undantagen. För de som är gravida och ammande, samt för de som är allvarligt sjuka, blir det ingen fasta. Då är det är bättre att avstå från TV, godis och andra överflödigheter istället. Och för de som är bundna vid en begränsad kost får de äta det som Herren har sänt. Det vill säga de som är på resande fot, på besök eller som äter i arbets- eller skolmatsalen. Hemma fastar vi enligt kanonerna, men i alla andra fall äter vi det som är tillgängligt.
När det gäller alla andra nöjen, såsom godis, favoritserier, datorspel, musik och annat, bör man följa sitt samvete. Var och en bestämmer själv hur strikt fastan ska vara i dessa avseenden, eftersom fastan är en personlig bedrift, ett förhållande mellan Gud och människan. Därför kan fastan endast vara frivillig: den som vill, den fastar.
Man skulle kunna tro att allt detta redan är bekant för oss och att det inte finns några problem här. Men…
Väldigt ofta ser jag människor för vilka fastan inte är en Kärleks bedrift, utan snarare ett påtvingat plågeri. Istället för att se fastan som en frivillig avhållsamhet tillägnad Gud, uppfattar människor fastan och även hela den Ortodoxa tron som ett system fullt av förbud. En sådan uppfattning av Tron kallades av antikens heliga fäder för en form av demonisk villfarelse (det vill säga förförelse).
Djävulen är kapabel till att förvränga nästan vilket gott som helst till synd. Men just detta fenomen inträffar särskilt ofta.
Sådana människor fastar inte för att de älskar Herren, de fastar utav rädsla: “Om du inte avhåller dig från animalisk mat – kommer du att brinna i helvetet!”
I frånvaro av kärlek förvandlades deras fasta till en slags judisk kashrut (läran om ren och oren mat, dvs. kosher och icke-kosher).
De undersöker produkternas innehåll noggrant för att inte bli “orena”, för tänk om den innehåller mjölkprotein. Om du äter en sådan vara – hamnar du i helvetet. När de är på besök som gäster plockar de bort kött från sina tallrikar, grälar ständigt med sina nära och kära över detta och fördömer med avsky alla som inte lever enligt samma regler. Självklart inkluderar detta även en föreläsning om att det är en fruktansvärd synd att ha roligt under fastan.
Ni har kanske hört om branden som bröt ut i köpcentret “Zimnaya Vishnya” i Kemerovo. Med ett förkrossat hjärta läste jag kommentarerna från vissa ortodoxa användare där de uttryckte sin förvåning: “Hur kunde föräldrarna ens tänka sig att släppa iväg sina barn under den Stora Fastan för att se (oj, vilken fasa!) en tecknad film?”. Även om de var få, fanns det även kommentarer som tydde på att offren själva bar skulden för sin död, för att de hade haft det roligt, medan dessa kommentatorer (de mest heliga, tydligen), höll en strikt fasta.
Jag är varken ett helgon eller en profet, men… Något säger mig att de kommer få stå till svars särskilt strängt för dessa ord på den Fruktansvärda Domen.
Ofta klär sådana människor sig i mörkare kläder och går runt med “fastande” ansikten, vilket går direkt emot Kristi ord: “Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.” (Matt 6:16).
I deras ögon är allting en synd.
Ingen musik, inga filmer, inga skönlitterära böcker. Allt detta är enligt deras åsikt en väg till helvetet.
Och om sådana människor blir en familjs överhuvud, är det synd om deras familj. Då blir det inga undantag, till och med för någon som är gravid. I det fallet spelar det ingen roll att Kyrkans kanoner tillåter det, eller att både modern och barnet kan dö eller bli sjuka av något sådant. Om barnet sträcker sig efter godis – ett slag på handen och ett skrik: “Du får inte, det är fasta!”; om någon i familjen tillät sig att skratta – kommer den religiösa tyrannen i hemmet snabbt och inför alla föra denna “syndare” till “omvändelse” tårar.
Och sedan är de förvånade över och undrar varför barnen växte upp som ateister och motståndare till Kyrkan. Ja verkligen, vilket mysterium.
Men från barnets synvinkel är allting enkelt: han såg ingen kristen kärlek från sin mormor, utan han såg endast hennes rädsla för helvetets plågor, som hon hade läst om i en bok, och hennes häftiga ilska mot alla som inte förstod detta och som försökte att argumentera emot.
För barn i sådana familjer är Ortodoxin en religion präglad av rädsla och hat. Och den framkallar avsky hos dem. De ser ingen kärlek i den, bara stränghet och ilska.
Allt du vill ha är en synd, varje alternativ åsikt är en synd, och allt runtomkring är en synd. Då innebär den en väg till helvetet.
Sådana “ortodoxa” människor som har glömt kärleken och som ivrigt utför alla yttre handlingar– har ingen glädje över Kristus.
De vänjer sig själva och sina nära vid en formell religion som ser ut så här:
Morgon- och kvällsböner samt regelbundet deltagande i Gudstjänster är en börda för dem. Det är uppenbart att de inte vill läsa allt detta, men som slavar utför de allt detta eftersom annars “kommer man att brinna i helvetets lågor.”
Deras liv liknar en hinderbana: Gud förbjude att man säger eller tänker något olämpligt; att man inte gör korstecknet när man passerar en ikon; att man råkat tvätta sig med en väldoftande tvål under fastan; eller att man råkat lyssnat på sekulär musik under fastan… För dem är Gud en grym tyrann som kommer att straffa var och en som snubblar det minsta lilla i sitt liv.
Och denna tyrann kommer naturligtvis att skicka dem till helvetet om de inte med ilska och avsky fördömer alla syndare, oavsett om de vill det eller inte.
Tyvärr är det just sådana “figurer” som är mest aktiva med sitt uttalande på gatan, i kyrkor och på nätet. För dem finns det inga auktoriteter, de “fördömer synderna” hos alla runt omkring dem, alla förutom sig själva, och de hatar alla som tycker annorlunda. Många människor drivs bort från tron på grund av detta. I själva verket är detta satans plan som förför dem.
Varför är det nästan omöjligt att övertyga dem? Om man tänker efter har de vant sig vid undertryckt ilska och rädsla för bestraffning. De lider av detta, och därför hatar de dem som lever lättsamt och fritt. Alltså dem som gläds åt fasta och bön och för vilka bönegemenskap med Gud är ett uttryck av Tro, Hopp och Kärlek.
Dessutom tycker de om att lida. De vill inte befrias eftersom de är fyllda av högmod över att de är mycket “heligare” än andra runt omkring dem. De är stolta över sina lidanden och finner nöje i detta högmod. I själva verket är det till och med synd om dem. Men det är väldigt svårt att hjälpa sådana människor.
Vi är Guds barn, även om vi frivilligt kallar oss själva för Hans tjänare, vilket betonar att vi med ett barns kärlek troget tjänar vår Himmelske Fader. Vi lever i glädje över att Gud älskar oss.
Och alla delar av det kristna livet såsom bön, fasta och allmosa, är för oss ett uttryck av kärlek och glädje över Herren.
Frestelser såsom lättja, oviljan att fasta och be övertar periodvis var och en av oss. Och då måste vi påminna oss själva om vem vi är och Vem vi tjänar med våra liv. Med kärlek reser vi oss för att be, eftersom detta är vår gemenskap med vår älskade Skapare; med kärlek avstår vi från överflöd, eftersom vi utför denna bedrift för Herren som vår ödmjuka gåva, gjord personligen för Honom av oss. Och vi vet att för dessa kärlekshandlingar kommer vår Fader också att välsigna oss med Sin Kärlek.
Om ni har bekanta som blir frestade av hat och rädsla, var då försiktiga. Tillrättavisa dem inte på ett direkt sätt, annars kommer ni att stöta på ilska. Påminn dem bara om att Gud älskar oss alla och vill få kärlek tillbaka.
Herren tvingar oss inte att fasta; denna bedrift måste komma från oss själva. Jag önskar innerligt att alla övervinner den nuvarande fasteperioden, liksom alla framtida, i kärlek och glädje!
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)