Den helige rättfärdige Johannes av Kronstadt (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
”Mitt liv i Kristus” – ett urval andliga råd
Låt inget tillfälle gå dig förbi att be för en människa om han ber dig eller om hans släktingar eller vänner ber dig. Herren ser med välbehag till vår kärleks bön och vår frimodighet inför Honom. Dessutom är bön för andra mycket nyttig för den som ber: den renar hjärtat, befäster tron och hoppet på Gud, och uppvärmer kärleken till Gud och nästan.
+ + +
När du ber för en avsomnads själ, bör du tvinga dig att be av allt ditt hjärta, i det du minns att detta är en viktig förpliktelse för dig, och inte bara för prästen. Föreställ dig, hur viktigt det är för den avsomnade att få frid, och hur mycket han behöver de levandes böner för honom, i det han är en lem i Kyrkans enhetliga kropp. En bön för den avsomnade i tro och kärlek betyder mycket inför Härskaren.
+ + +
Be till Herren om frid för dina avsomnade förfäder, fäder och bröder, dagligen, på morgonen och på kvällen, på det att även du må minnas att du är dödlig och att hoppet på ett kommande liv efter döden icke må slockna i dig och din ande må ödmjukas av den dagliga tanken på hur snabbt din levnad förgår.
+ + +
När vi för första gången eller sällan läser några av bönerna, så läser vi dem gärna medan de är nya och med stor känsla, men ju oftare vi sedan upprepar dem, desto mindre hågade blir vi. De slutar att fängsla oss och vi tvingar oss med svårighet till att läsa dem med samma känsla som tidigare. För att motverka detta bör man göra följande: man bör föreställa sig att man för första gången läser de underbara böner som vi har blivit vana vid och som rörde oss så starkt under den första tiden. Man bör med hjärtat känna sig in i varje ord och hålla varje ord för dyrbart. Den kalla känslan i vår själ är en följd av arvsynden – en följd av vår ostadighet vad beträffar sanningen. Och den dag som idag är kan vi icke bli fasta i sanningen: vi befäster oss, och sedan vacklar vi åter snabbt. Så brukar det ofta vara med bönen, så brukar det även vara vad beträffar tron, vänskapen till människor, kärleken till Gud och nästan, och dygden överhuvud taget. Överallt visar vi att vi är vacklande.
+ + +
När du för andras räkning ber om liv, tro och andlig vishet – gör du det då uppriktigt, utan skrymteri och ber du inte blott med tungan? Önskar du dem denna framgång av hela ditt hjärta? Gör du själv framsteg? Befinner du dig inte själv i ett lidelsefullt tillstånd? Akta dig, Härskaren ser allt med Sina all-ljusa ögon. Man bör be Honom kunnigt, i hjärtats enkelhet och med en brinnande ande.
+ + +
Om hjärtat inte känner sanningen i bönens ord, beror det på hjärtats otro och känslolöshet inför den egna synden, vilket i sin tur kommer sig av en hemlig känsla av högmod. Beroende på sina känslor under bönen vet en människa om hon är högmodig eller ödmjuk. Ju mera fylld av känsla, ju mera flammande bönen är, desto ödmjukare är människan; ju mindre hon känner, desto högmodigare är hon.
+ + +
Hur ofta händer det inte att en människa har ett i hjärtat och något annat på läpparna och på så sätt visar upp två ansikten. Så är det även under bönen, inför Guds Eget anlete. Inför Gud, som ser hjärtats hemligheter, visar människan ofta upp två ansikten: hon säger ett och har något annat i tankarna och i hjärtat. Eller, vilket är ännu vanligare, förstår hon bönen och tänker på den, men hjärtat är icke med i det hon säger. Och då hon är död, släpper hon ut ord i tomma luften, i det hon lurar sig själv och tror att hon med sådan bön kan behaga Gud. Vilken underlig, syndig kluvenhet! Denna bittra frukt är ett vittnesbörd om vårt syndafall. Det verkar vara en vana hos vårt hjärta att ljuga i bönen och i umgänget med människorna. ”Alla människor äro lögnaktiga.” (Ps 116:11). Detta är lögnens grundval. Den kristne bör använda sig av alla medel för att ur hjärtat rycka upp med roten all lögn och där inplantera den rena sanningen. Bönen bör påbörjas som något, där först och främst hjärtats sanning är av nöden. I enlighet med Herrens ord bör man tillbe i ande och sanning. Om vi har lärt oss att tala sanning i vårt hjärta under bönen, kommer vi icke att tillåta oss att ljuga i våra liv. Uppriktig och sann bön kommer att rena vårt hjärta från lögnen och kommer att bevara det från den även vad beträffar händelser i vardagen. Hur skall man då lära sig att tala sanning i sitt hjärta under bönen? Man bör föra varje bönens ord fram till hjärtat, lägga det på hjärtat, känna dess sanning i hjärtat, känna hur vi behöver det vi ber Herren om under bön, eller hur hjärtat behöver tacka Honom för Hans stora och oräkneliga välgärningar mot oss och hur behövligt det är att av hela hjärtat lovprisa Honom för Hans stora, allvisa verk i skapelsen.
+ + +
Stor är vår vårdslöshet och lättja under bönen. Vi är alltid böjda för att be, men vi ber ofta slarvigt, för att snarast möjligt avsluta vårt verk, vi jäktar, vi ser bara topparna och riktar inte vår blick in i hjärtats djup. Och på grund av detta är vår bön som en vind: det låter lite, det flyger förbi, och därmed är det slut.
+ + +
Var icke falsk inför Herren, som ser våra hjärtan och njurar, på det att Han icke må förkasta din bön såsom varande fåfänglig och lögnaktig.
Källförteckningen
”Livet i Kristus” Ett urval andliga råd ur fader Johannes dagbok ”Mitt liv i Kristus”·
Översättning – Gabriella Oxenstierna; Inledning – Matias Norström
Åsak, Sahlin & Dahlström AB, 1989.