Den helige rättfärdige Johannes av Kronstadt (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
”Mitt liv i Kristus” – ett urval andliga råd
Innan en människa syndar uppenbart, brukar synden eller någon lidelse, ovänskap, otukt, avund, olydnad hemligen jäsa inom henne, och för att icke falla i uppenbar synd bör man i hemlighet kämpa emot synderna och besegra dem genom bön och Guds hjälp. Om vi alltid skulle besegra våra lidelser vid själva deras begynnelse, så skulle de icke kunna uppenbara sig, de skulle icke uppröra och förvirra andra människor, och det skulle vara frid på jorden.
+ + +
Ovilligt, med klenmod, knot och hädelser mot Gud tål vi vårt hjärtas svåra plågor i det vi icke ser den nytta som bör komma sig av att vi villigt och lydigt bär dem. Vi vill inte se att vårt hjärta har blivit uppsvällt och smittat av olika lidelser, att det är högmodigt och otuktigt, ondskefullt och jordbundet och att man icke kan rena och ödmjuka det och göra det gott och Gudi lydigt på annat sätt än genom svåra brännande sorger och stort trångmål.
+ + +
Det finns minuter när en människa är helt ondska och vrede, när ondskan som vatten fyller och dränker själen och flödar över mer och mer, om man icke i tid stävjar den med uppriktig ånger och nitisk bön. Vad skall man då göra mot denna översvämning? Man skall emot den ställa upp en stark fördämning i själen, dvs tro på Gud och stark och oskrymtad kärlek som “är tålig och mild, icke förhäver sig och aldrig förgår” (1 Kor 13:4, 8). Ty det finns mycket egenkärlek i oss, mycket egenvilja och kärlek till ro och förlustelser, medan det finns mycket lite kärlek till nästan. Det är vår egoism som fräter oss. Och den som är egoist, är icke en kristen – en kristen söker icke sitt, utan han söker sin nästas bästa.
+ + +
Liksom en arab inte kan förändra sitt mörka skinn till ett vitt eller ett lodjur sin fläckiga päls – på samma sätt kan inte ni göra vad gott är om ni är vana vid det som är ont och lömskt. Det som behövs är allsmäktig och nåderik hjälp från ovan.
+ + +
Syndamedvetandet fördunklas – man bör upplysa det. Hjärta och samvete somnar – man bör väcka dem. Viljan blir avtrubbad och overksam under bön, tanke på Gud och åskådning – man bör uppmuntra den och väcka den från lättja till Gudi behaglig och själsfrälsande verksamhet. Munnen täpps till och tiger – man bör modigt upplåta den och tala vad nyttigt är. Över huvud taget bör man handla med själens alla tre krafter: förståndet, hjärtat och viljan.
+ + +
Ett kött som man korsfäster får frid med sin ande och med Gud, medan ett kött som omhuldas och får riklig och välsmakande näring står upp till hård kamp mot anden och Gud och helt och hållet blir till en avskyvärd synd: det vill inte bedja och uppreser sig mot Gud med till exempel hädelser samt avlägsnar sig från Honom. Detta är min erfarenhet.
+ + +
Om under bönen eller vid någon annan tidpunkt fienden fyller din själ med hädelser eller andra avskyvärda ting bör du för den skull inte tappa modet, säg i stället med glädje i ditt hjärta: För att rena dessa synder och andra som liknar dem har vår Herre Jesus Kristus kommit till jorden. Den Allbarmhärtige har kommit för att hjälpa oss i dessa och liknande svagheter i själen. Och om du säger dessa ord med tro, då blir ditt hjärta omedelbart lugnt, ty Herren kommer att rena ditt hjärta.
+ + +
Så snabba vi är till allt ont och så långsamma till allt gott! Jag vill till exempel vara god mot min fiende och i handling uttrycka min godhet, men innan mitt hjärta har hunnit bli gott, är jag redan ond, det ondas flammande pil brinner redan i mitt hjärta. Jag vill vara tålmodig, men innan jag har befäst mitt hjärta i tålamod, blir jag irriterad och otålig. Jag vill vara ödmjuk, men Satans högmod har redan funnit en rymlig kammare inom mig. Jag vill vara vänlig, men när jag vill säga något vänligt ter jag mig ovänlig. Jag vill vara enkel och full av förtroende, men list och tvivel fräter redan på mitt hjärta. Jag vill vara värdig, koncentrerad och andäktig i min tjänst inför Allhärskaren, men lättsinne och hjärtats ouppmärksamhet har varit snabbare än jag. Jag vill vara likgiltig och avhållsam inför mat och dryck, men när jag ser angenäm föda och dryck, grips jag som en slav av min buk och dras in i behaglig träldom. Jag är lik den sjuke mannen som i trettioåtta år låg på sitt läger vid Bethesdadammen. Hur många gånger han än kom fram till dammen, som läkte var och en som först nedsteg i den sedan Ängeln hade rört vid vattnet, hade ”en annan stigit dit ned” före honom (Joh 5:7). Och när jag, som är sjuk av mina synder, samlar mig och tänker mig för – med en önskan att sänka ned mig i Gud och förändras till det bättre – då har en annan före mig nedstigit i mitt hjärta. Synden och djävulen förekommer mig i mitt eget hus, i mitt eget hjärtas damm, och släpper inte fram mig till det levande vattnets källa – Herren. De låter mig inte sjunka ned i trons, ödmjukhetens, tårarnas och det förkrossade hjärtats renande bad. Vem botar mig då? Jesus Kristus allena. När Han ser min uppriktiga och fasta önskan att bli botad från min andliga sjukdom och hör min varma bön om detta, då kommer Han att säga till mig: “Tag din säng och gå” (Joh 5:8). Och då kommer jag att resa mig från den bädd som mitt hjärtas sjukdom utgör och kommer att gå, det vill säga, jag kommer att – genom Hans nåd – besegra alla lidelser och utföra alla goda gärningar.
+ + +
Den som förkastar fastorna tar från sig själv och från andra ett vapen mot sitt lidelsefyllda kött och mot djävulen, vilka är starka genom vår brist på återhållsamhet. Han är icke heller en Kristi kämpe, ty han kastar sitt vapen och ger sig frivilligt till fånga åt sitt vällustiga och syndiga kött. Dessutom är han blind, ty han ser inte sambandet mellan tingens orsak och verkan.
Källförteckningen
”Livet i Kristus” Ett urval andliga råd ur fader Johannes dagbok ”Mitt liv i Kristus”·
Översättning – Gabriella Oxenstierna; Inledning – Matias Norström
Åsak, Sahlin & Dahlström AB, 1989.