Var och en av oss råkar ut för problem och förluster i livet, inklusive förlust av nära och kära. I samband med detta kan vi känna stor själslig smärta. Hur kan man uthärda detta lidande, och inte bara uthärda eller hålla tillbaka lidandet, utan omvandla det till ens eget bästa? Om detta berättade en ortodox teolog, professor vid Moskvas Teologiska Akademi Aleksej Osipov.
Om ni råkar ut för något problem i ert liv, försök aldrig någonsin att hitta skyldiga som ska ha förorsakat det, inte grannar, inte släktingar, inte arbetskollegor, som utsatt er för det eller svikit er. Det är inte på något som helst vis värt att anklaga dem. Avhåll dig från det, och kom inte på tanken att anklaga Gud: ”Herre, varför?”
Detta är första steget: anklaga inte andra människor, inga klagomål och inget knorrande mot Gud.
Vad måste man göra som andra steg? Här är det nödvändigt att titta in i sig själv, titta in i sitt liv. Minnas att jag gjort ovärdiga handlingar, felaktiga saker i vissa situationer eller i relationer med människor. Inte bara gjorde, planerade, hade för avsikt, tänkte, ville … Detta måste man dra sig till minnes för att förstå att jag får ”det som är rättvist i enlighet med de handlingar jag gjort”.
Rövaren som hängde till höger om Kristus insåg det, bekände och sa det. Och vad fick han till svar? ”Idag ska du vara med mig i Paradiset”, sa Kristus till honom.
Sålunda, andra steget: det som är rättvist får jag i enlighet med mina handlingar. Det är väldigt svårt att ta till sig det. Vi tänker ju om oss själva: ”Jag är ju en bra människa… Vad har jag gjort för ont?”
Under den tredje etappen händer följande: jag förstår att jag inte blir lidande bara så där. Jag tror att det ur Guds synvinkel inte är hämnd eller straff. Och jag börjar känna tacksamhet mot Gud för allt som han nedsänt från himmelen.
Enligt Isak Syriern så utför Gud inget som vedergällning, utan allt han tillåter ske utförs för nyttans skull, som människan kommer att få som resultat. Och om jag tror att Gud är kärleken, och allt som händer med mig inte utförs av en tillfällighet, utan pga Guds kärlek och fulländas för min nyttas skull, vänder jag mig under denna etapp till Gud med orden: ”Herre, jag är dig tacksam för det som hänt mig”.
Den människa som under livets svåra omständigheter börjar tacka Gud, kan snart själv bli övertygad om hur sorgen i själen minskar och börjar försvinna. Detta är paradoxalt, men det som i början verkade outhärdligt, börjar ändra sig medelst en eftergift och ännu större tacksamhet mot Gud.
Kristendom är en applicerande vetenskap. Därför kan den som önskar använda sig av den och kontrollera genom sin egen erfarenhet. Lidande blir ju alla utan undantag drabbade av. Testa, kontrollera och låt er övertygas själva.
Först kommer själen att göra stort motstånd, sedan slutar den att göra motstånd, efter det börjar hjärtat ha medlidande med intellektet och till slut börjar hjärtat känna tacksamhet inför Gud. I själen börjar sinnesfriden att utbreda sig. Sorgen går ner till noll. Och sedan, som det ofta brukar vara, inträffar händelser som är i stånd att förändra den uppkomna situationen till det bättre.
Den helige Ignatij Brjantjaninov rekommenderar starkt att följa dessa tre steg. Kristendomen ger oss denna mirakulösa utväg. Utan kristendom befinner sig människan i konstant lidande. Men det visar sig att man kan ta bort denna tyngd från själen. Ett magnifikt beslut. Eller hur?
Vad beträffar förlust av människor som står en nära. Vi alla känner intuitivt att vi kommer att leva evigt på jorden. Kommer ni ihåg Isak Syrierns ord: «Vem kan jag kalla för förnuftig på jorden? Bara den som kommer ihåg att hans liv har en gräns».
Hur vet ni när det är dags för en människa att gå bort? I detta ögonblick eller långt senare. Men ni vet ju inte vad som kunde ha väntat honom i framtiden: kanske outhärdliga lidanden eller allvarliga sjukdomar, eller en ond omgivning…
VI kan inte veta någonting. Men en livets gräns har var och en av oss. Och Herren hämtar en människa enbart i det ögonblick då det verkar bäst för henne. Han hämtar en dit som vi alla kommer att gå. Alla! Oavsett ålder.
Därför måste vi lita på Gud och tro på att Han är kärleken. Och att detta ögonblick är det bästa för denna människa att komma in i Guds Rike.
Men vi börjar vanligtvis tycka synd om oss. Vi mår dåligt utan denna person och vi börjar beklaga oss: «Å vad synd att han inte finns!» Men han har redan slutfört denna resa, som ägde rum under de svåraste förhållanden. (Livet är ju det som är svåraste förhållanden). Och han är redan hemma!
Och om ni vill att ert framtida möte med honom ska bli glädjefyllt, är detta möjligt endast i ett fall – om ni här på jorden blir en riktig kristen.
Professor Aleksej Osipov
Teologie doktor, Professor Emeritus vid Moskvas Teologiska Akademi, publicist, författare, apologet och predikant.