Pjotr Verсhovjenskijs monolog beskriver en plan för att bygga ett jordiskt paradis utan Gud där ”man delar upp mänskligheten i två olika stora delar. En tiondel får personlig frihet och oinskränkt beslutanderätt över de återstående nio tiondelarna. Dessa kommer att förlora sin individualitet och förvandlas till någonting som liknar en boskapshjord, men tack vare sin absoluta lydnad och underkastelse uppnår de tack vare en rad pånyttfödelser ett tillstånd av ursprunglig oskuld, ungefär som i det ursprungliga paradiset.”
Pjotr Verсhovjenskijs monolog
– Men hör på då, vi ska göra uppror… Tror ni inte att vi kan göra det? Vi ska sätta igång ett sådant uppror att allting går överända…
– Alla medlemmarna i förbundet ska bevaka varandra och är skyldiga att anmäla. Varje enskild tillhör alla och alla tillhör den enskilde. Alla är slavar och jämlika i slaveriet. I extrema fall falska beskyllningar och mord, men framförallt jämlikhet. Först ska utbildningsnivån sänkas, mindre vetenskap och begåvningar. Hög vetenskaplig nivå och elit är tillgänglig bara för höga begåvningar, och det ska inte finnas några höga begåvningar! De höga begåvningarna har alltid gripit makten och blivit despoter. Höga begåvningar kan inte låta bli att bli despoter och har alltid gjort mera skada än nytta; de ska förjagas eller avrättas. Man ska skära tungan av Cicero, sticka ut ögonen på Kopernikus, stena Shakespeare till döds…! Slavarna ska vara jämlika: utan despotism har det ännu aldrig funnits vare sig frihet eller jämlikhet, men i hjorden måste det råda jämlikhet…! Ha-ha-ha, tycker ni det låter underligt?
-…Att plana ut bergen är en vacker tanke, inte alls löjlig… Det behövs ingen bildning, vi har fått nog av vetenskap! Vetenskapen förutan har vi material för tusen år framåt, men man måste införa lydnad. I vår värld är det bara ett som fattas: lydnad. Bildningstörst är bara en aristokratisk törst. Så fort det blir fråga om familj eller kärlek, genast har vi habegäret där. Vi ska utplåna begäret: vi ska släppa lös dryckenskap, skvaller och förtal, angiveri; vi ska ge fritt utlopp för ett exempellöst sedefördärv, vi ska kväva all genialitet redan hos lindebarnet. Allt ska underordnas en formel, den fullständiga jämlikheten. “Vi har lärt oss ett hederligt yrke, och vi är hederliga människor, vi behöver ingenting mera”, det var det svar som engelska arbetare nyligen gav. Endast det nödvändiga är av nöden – det ska hädanefter bli motto för hela världen. Men det behövs konvulsioner också, det ska vi styrande ombesörja. Slavarna behöver sina herrar och styresmän. Absolut lydnad och total underkastelse, den totala opersonligheten, men en gång vart trettionde år släpper [vi] konvulsionerna lös och då börjar alla plötsligt äta upp varandra, till en viss gräns, enbart för att undvika att det blir tråkigt och ledsamt…
– Jo, vi ska först släppa oron lös. Som jag redan har sagt: vi ska ge oss ut till det enkla folket. Vet ni om att vi redan nu är fruktansvärt starka? Vi har i våra led inte bara sådana som mördar och bränner och skjuter klassiska skott eller bits. Sådana där är bara till hinders. Utan disciplin förmår jag ingenting. Jag är visserligen en skurk, men någon socialist är jag inte, ha-ha! Jo, ser ni jag har summerat ihop dem, hela högen: läraren som tillsammans med sina barn skrattar åt Gud och åt deras vagga är redan en av oss. Advokaten som försvarar en bildad mördare genom att påstå att han är mera utvecklad än sina offer och varit tvungen att mörda för att skaffa pengar är redan en av oss. Skolpojkarna som slår ihjäl en bonde för att uppleva spänning är våra. Jurymedlemmarna som utan undantag frikänner brottslingarna är våra. Allmänne åklagaren som står och darrar i rätten för att han inte är tillräckligt liberal är vår, vår man. Administratörer, litteratörer, o de är så många, förskräckligt många, och de vet inte om det själva! Å andra sidan har skolpojkarnas och dumskallarnas lydnad gått för långt; gallblåsan har spräckts hos skollärarna; överallt har fåfängan nått orimliga proportioner, det är en djurisk aptit, helt abnorm . . . Ni kan inte föreställa er hur många vi kan fånga in redan med våra färdiga små idéer! När jag gav mig av till utlandet, härskade ännu Littrés tes att brott är en form av galenskap, när jag kommer tillbaka gäller inte brott för någon galenskap längre, det är tvärtom nu bevis på sunt förnuft, nästan en skyldighet, i alla händelser är det en sund och riktig protest. “Ja, varför skulle inte en upplyst mördare begå mord, om han behöver pengar!”
– Hör ni, jag har själv sett en sexårig pojke, som förde hem sin druckna mor och hon överöste honom med fula ord. Tror ni att jag gladde mig åt att se det där? När de kommer i händerna på oss, kan vi väl kanske bota dem … om så behövs jagar vi ut dem i öknen på fyrtio år … men en eller två generationer av sedefördärv måste det bli nu; ett exempellöst sedefördärv av nesligaste slag, där människan förvandlas till ett äckligt, räddhågat, grymt och förvildat, själviskt avskum, det är vad som krävs! Men här behövs också “litet friskt blod”, för att man ska vänja sig litet. Vad skrattar ni åt? Det är ingen motsägelse i det jag säger.
– En skurk, en skurk. Ni undrar alltså vad jag är för något? Det ska jag strax tala om för er, det var det jag ville komma fram till. Det var inte utan orsak jag kysste er hand. Det är viktigt att folket får klart för sig att vi vet vad vi vill och att de andra bara “svänger påken och slår mot sina egna”. Ack, om vi bara hade mera tid på oss! Enda olyckan är att vi har så ont om tid. Vi förkunnar destruktion … varför, varför, är då återigen den där lilla tanken så förförisk! Men man får lov att mjuka upp lederna en smula. Vi ska anlägga och sprida bränder … skapa och sprida legender … Här kommer varje skrabbig “liten grupp” till nytta. I varje liten sådan här grupp kommer jag att kunna leta upp frivilliga, som gärna fyrar av ett skott och kommer att bli tacksamma för denna ära. Ja, och så kommer resningen igång! Det kommer att bli en sådan omvälvning som världen hittills aldrig har skådat . . . Ja och då, just då, kommer vi att föra fram … Ja, vem tror ni?
– Vem då?
…
– Ivan tsarévitj [i ryska folksagor – hjälte, huvudperson]; er, er!
Stavrogin tänkte ett ögonblick.
– En usurpator? frågade han plötsligt och tittade med yttersta häpnad på den förryckte mannen. Åhå! det är alltså er plan.
– Vi tänker säga att han “håller sig dold”, yttrade Verchovjenskij med ett slags kärleksfull viskning, men verkade samtidigt på något sätt berusad. Vet ni då, vad det där lilla ordet “Han håller sig dold” betyder? Men han kommer att uppenbara sig, han kommer att uppenbara sig… Han finns, men det är ingen som har sett honom. O, vilken härlig legend man kan sprida! Och det viktigaste här – en ny kraft kommer fram. Och det är en sådan man behöver, det är en sådan alla längtar efter. Med socialismen är det ju så att den bara förstört de gamla krafterna utan att införa några nya. Men här finns en kraft och en makt, och vilken makt sedan, en oerhörd makt! Vi får ju med ens hävstänger, med vilka vi kan lyfta hela världen. Allt kommer att resa sig!
– Ni förstår, jag tänker inte visa upp er för någon, inte för någon: det är viktigt. Han finns och existerar, men det är ingen som har sett honom, han håller sig dold. Och hör ni, man kunde göra så att man av hundratusen lät en enda få se honom, till exempel. Och då kommer ryktet om honom att spridas över hela världen: “Vi har sett honom, vi har sett honom”.
– Han bär fram den nya sanningen och “håller sig dold”. Och så förkunnar vi ett par tre salomoniska domslut… Om det av tiotusen böner bara är en enda som blir uppfylld, då kommer alla att lämna in böneskrifter. I varje landsända kommer varje bonde att fä veta, som han säger, att det finns ett ihåligt träd någonstans, där han kan stoppa in sin böneskrift. Och hela jordklotet kommer att genljuda av ropet: “En ny och rättvis lag är på väg”, och det upprörda havet brusar, och marknadstältet rasar samman och då ska vi tänka ut hur vi ska resa en byggnad av sten. För första gången! Det är vi som bygger den, vi och inga andra!