Kära bröder och systrar, på Marie Bebådelsedag sjunger Kyrkan: ”nu är början till vår frälsning”. Alla ni vet, hur Gud frälste oss – han blev människa utan att upphöra att vara Gud, gick mot döden för att offra sig för våra synders skull. Emellertid frågar människor understundom: och varför valde Herren just ett sådant sätt att uppnå frälsning? Är det inte lite väl komplicerat? Varför inte bara förlåta människorna som syndat?
Men har det inte hänt oss alla att vi sett exempel på hur en människa blev förlåten, men att hon sedan på nytt begick samma sak? Det är inte bara förlåtelse det är frågan om. Man kan förlåta en människa för ett arrangerat fylleslagsmål, men hans alkoholberoende finns ju fortfarande kvar efter denna förlåtelse. Det krävs väsentligt mycket mer för att bli fri från alkoholmissbruket. Så för fallna människor räckte det inte att bara förlåta dem. Man var tvungen att slita sönder beroendets kedjor från synden som snärjde mänskligheten, och befria människorna från djävulens slaveri.
Djävulen föraktar oss människor djupt och inte ens den samlade mänskligheten intresserar honom som byte, utan som ett medel att kämpa mot Gud. Ursprungligen gjorde han uppror pga sin strävan att resa sig och bli Guds like. ”Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor … göra mig lik den Högste” (Jesaja 14: 13-14). Men när han istället visade sig vara som en blixt nedkastad från himlen, som vi vet, frestade djävulen våra förfäder, och hela den nästkommande mänskligheten smutsade han ner med vämjelig synd. Därigenom gillrade han en fälla för Gud.
Djävulen skulle inte alls vara borta om Gud med tvång skulle ta människorna ur hans våld. Han skulle med sitt viljestarka beslut ändra deras syndiga leverne mot strävan efter dygd. Då skulle ju det visa sig att Gud är sämre än han, att Gud bryter mot sin egen rättvisa och ringaktar sin egen gåva av frihet. ”De kom till mig frivilligt, men du tog dem ifrån mig med våld. Jag övertygade dem med ord och du handlar som en plundrare”, så skulle satan triumfera och vid en sådan händelseutveckling bli bättre, mer rättvis och mer rättfärdig än Gud, inte bara i hans ögon utan även i hur man uppfattar Guds sanning.
Och så förberedde djävulen mänskligheten för synd, gillrade en fälla för Gud och förledde mänskligheten till synd. En fälla, tycktes det honom, där det bara fanns två utvägar för Gud: antingen att handla orättvist och locka över människor från djävulen mot deras vilja, eller att inte vidta någon åtgärd och titta på hur hela mänskligheten ger sig iväg mot en evig död. Oavsett utväg skulle djävulen stå som segrare. Men Gud valde en sådan väg, som djävulen inte kunde lista ut pga sitt högmod. Gud blev människa och segrade över djävulen, inte som Gud utan som människa. Genom Sitt blod öppnade Han ett sätt att kunna rena synder, i allt överensstämmande med Sin rättvisa. Som man sade i apostlagärningarna, för att med Sin död ”göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, och göra alla dem fria, som … hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom” (Brevet till hebréerna 2:14-15). Och trots allt detta bröt han inte det minsta mot någon enda människas frihet, inklusive Sina mördare.
Denna väg är öppen för alla människor, men endast de använder sig av den, som frivilligt väljer den. Gud valde det riktigaste, det ädlaste och det mest fantastiska sättet för vår frälsning. Djävulen är vanärad, men vi är fria. Vi ska ju vara rädda om denna frihet, ty den är dyrköpt och vi ska tacka Gud för Hans kärlek och ödmjukhet, som förde Honom till oss, och oss till Honom.
Präst Georgij Maksimov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)