I Evangeliet berättade Herren för oss mycket viktiga saker, av vilka allt är beroende: såväl vårt liv i evigheten, som vårt liv på jorden, som vår mänskliga lycka, som vår inre frid.
Till Honom kom någon man fram, en skriftlärd, så som vi ser det i Evangeliet. Och som det står skrivet, frågade Honom, för att fresta: “Vilket bud är det största i lagen?”
Det händer ofta så, det är på något vis mänskligt, att vi söker hitta – det allra viktigaste budet, den viktigaste angelägenheten. Vi kommer att stödja oss på det, och, som det tycks oss, kommer det att hjälpa oss att uppfylla alla andra bud. Dock är varje bud i lagen är viktigt.
På ett ställe i Heliga Skrift sägs det, att en människa, som bryter mot ett bud, blir skyldig enligt hela lagen.
Om en människa stulit något, kan han då inför domaren säga, att jag i övrigt egentligen är en ganska god människa. Jag iakttar trafikreglerna, betalar skatt utan anmärkning. Domaren kommer inte att tillfredsställas av detta. Därför att en människa, som brutit mot en del i lagen, blir skyldig enligt hela lagen.
Och därför är det, naturligtvis, väldigt viktigt att förstå: vilket bud är det som i sig samlar alla andra inom sig. För det finns verkligen någon slags lagens kvintessens. Om du håller detta i åtanke, så blir allt annat – som sagt, ett bihang.
En andligt erfaren person frågade sina elever: ”Vilken är den mest fruktansvärda synden på jorden?” Och de, reflekterande, började tala. Någon nämnde mord, någon – otrohet, någon – förräderi, någon – hädelse. Han svarade: ”Ja, det är alla fruktansvärda synder, men den allra tyngsta synden – är ändå…” Vilken?
Otro! Den mest fruktansvärda synden – det är otro. För, som Fjodor Michailovitj Dostojevskij sa: ”Om Gud inte finns, då är allt tillåtet.” Om man inte tror på Gud, om man inte varseblir ett liv med Gud, då kan människan alltid rättfärdiga sig själv.
Så rättfärdigades miljontals mord under förra seklet av revolutionens anstiftare. De sa, att för vissas bästa kan man lugnt beröva andras bästa, andras liv. Därför att deras mål – är goda – att bygga en ljusare framtid. Om Gud inte finns, då kan vilken som helst synd rättfärdigas.
Och så svarade Herren den skriftlärde: ”Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft” — det är första budet! Det andra budet liknar detta: ”Du skall älska din nästa, såsom dig själv. Intet annat bud är större än dessa.” (Mark. 12:30 och 12:31).
Om en person älskar Gud, då kommer han alltid att vara mycket uppmärksam på vad han gör, vad han säger, vad han tänker. Och hans liv får en helt annan kvalitet, en annan skala.
En gång, efter att ha tillåtit sig själv att ta någon annans, förstår han, att han orsakar en människas lidande och genom detta – Guds lidande. Därför att det finns en sådan Guds lag: ”Om du inte älskar människan du ser, hur kan du då älska Gud, som du inte ser?”
Människan är Guds avbild. Och älskande Gud, känner han alltid den andres smärta. Det är, som om Herren riktade vår uppmärksamhet på: “Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta” (Mark. 12:30).
Vårt hjärta är så byggt, att det inte kan delas i halvor. Den här – är för jorden, den här – för oxarna, den här – för andra människor. Vårt hjärta skall förbli enbart helt. Och om det inte helt och hållet tillhör Gud, då kommer Herren inte in i detta hjärta.
“Min son, ge mig ditt hjärta!” – säger Herren genom profeternas ord i Gamla Testamentet.
Ärkepräst Jevgenij Popitjenko